Soft start på jazzsäsongen

Men kriget är slut och världen har öppnats. Några svenska jazzmusiker åker utomlands och fler amerikanska kommer hit. En guldålder för svensk jazz är på väg med ungdomar som Bengt Hallberg och Georg Riedel.
Och så Lars Gullin, som spelar med amerikanerna men också går sin egen väg som kompositör och arrangör.
Det betyder svårare jazz som kräver sina lyssnare. Men han skriver också vackert sångbara melodier som blivit klassiker med en nordisk ton som ibland kallad ”fäbodjazz”.
Redan 1954 spelar han in några av dem i Köpenhamn med komp och blås. Plus en dansk blandad kör. Och det blev ett äventyr. Det hörs hur ovana sångarna var med engelskt uttal. Och än mer hur de kämpade med Gullins svåra jazzackord.
Allt det där hade de trettio sångarna i Västerås Kammarkör satt utan vidare, det framgick under konserten i lördags. Tyvärr hade de inte någon av just de klassiska låtarna på repertoaren, men väl många andra av Gullin.
Totalt sett gav sångerna och hela konserten ett ljust och mjukt intryck. Inte så konstigt med en jazzvals med titeln ”Kärlekens ögon”. Och eftersom det var körprofessor Gunnar Eriksson som arrangerat Lars Gullin till texter ur Höga visans bibliska lyrik om kärlek och natur. ”Dyningar” exempelvis berättade om hur morgonvinden blåser under en vandring i bergen.
Även kompet och solisterna behärskade det här softade tonspråket med vispar på trummorna och diskret piano och bas. (Men observera att basen borde höjts i ljudbilden och flygeln lyfts fram av mikrofon.)
Bra dock att vi fick mer än bara Gullin. Kören lät utsökt känsligt och rent a cappella i Nils Lindbergs ”Shall I Compare Thee” och överraskade friskt med Lasse Bagges jazzackordrika version av ”Uti vår hage”. Men jag saknade ett riktigt starkt och busigt nummer.
Bra också att kvintetten spelade för sig så vi riktigt fick höra Bertil Jonasons varma barytonsax och Jan Allans unika trumpetsound. Och med en blues av Börje Fredriksson blev det också lite mer pådrag, vilket behövdes under konserten.