Söker sin identitet

Ädlast av de ädla var Graalriddaren Lohengrin, som i rollen som mannen utan historia räddade Elsa av Brabant undan de falskaste anklagelser för mord på sin egen broder i syfte att nå tronen och själv bli härskare.
Ett löfte måste Elsa ge för evigt: att aldrig fråga sin räddare vad han heter eller vem han är. Hon lovar. Men sedan smider mannen och kvinnan på hämndens sida sina hatiska planer. Elsa luras att fråga i alla fall, och så slutar sagan olyckligt.
Av detta gjorde Richard Wagner sin mest romantiska opera, och sedan dess har Stockholmspubliken kunnat gråta en skvätt mer än femhundra gånger över deras olycksöde.
I lördags grät jag inte. Var bara förundrad över de lärda utläggningarna i programboken, ibland hänförd över sång och musik, ibland ilsken över det jag såg på scenen i en uppsättning som söker sin identitet.
Kanske var detta avsikten. Men borde det inte ibland vara frågeförbud också för dagens regissörer?
Hmm, få se nu? Vad händer om jag förlägger sagan till Belfast 1975 och kravallerna där? Om soldaterna ser ut som i Kuwaitkriget 1991? Och poliserna har plexiglassköldar och POLIZEI-märken på uniformerna? Och om jag använder dockor för att dubblera de riktiga rollerna på ett djuppsykologiskt vis?
Svaret i Stockholm blev att en del fungerar: fingeravtrycket som symbol för identiteten.
Och det är klart jag förstår att Lohengrin i dag inte kan dras av en svan när han kommer.
I lördags var entrén spektakulär som från en agentfilm, och Lohengrin en robust typ som lika gärna kunnat vara terrorist som hjälte.
Nu år 2012 kunde han väl också varit statslös flykting utan id-handlingar, vars tumavtryck inte ens gått att lita på, i filmen Gattacas anda?
Andra saker fungerar inte: inte härroparen som en tysk schlagersångare från 70-talet; inte tredje aktens rum för de nygifta som en widescreen-bio, där Elsa redan tröttnat och zappar mellan tv-kanalerna och tjurar som en trulig tonårssnärta.
Någon borde dessutom justera texterna så det vi ser inte går på tvären mot det som sjungs.
Sångligt var det ojämnt på premiären. Michael Weinius och Emma Wetter passade bra för varandra till kropp och själ, men det slog inga gnistor mellan dem, och hans röst bar fram på ett helt annat sätt än hennes, låt vara att hon kan tänkas liten och rädd.
Gästande basen Matthew Best hade viss pondus i rollen som kung men lät också ansträngd.
Ondskan var inte oväntat det intressantaste, och här sjöng också Johan Edholm och Lena Nordin så det spreds svetsloppor i andra aktens uppgörelse om vems felet var.
Ett bekymmer på premiären var att det lät skramligt på min parkettplats när alla sjöng och spelade som starkast, och att faktiskt det ryckte ibland i de stora körinsatserna.
Annars var det fängslande att se och höra en dirigent som Alan Gilbert. Han smög i gång skimrande förspel till de två första akterna, och först före det grandiosa sista tilläts publiken applådera.
Två saker gjorde han solklara: hur Wagner kunde skildra hänförelsens känslor men också sammanbrottets; och hur oerhört obehaglig texten är i dag med sitt tal om tysk nationalism med gudomlig sanktion.