Sol, moln och vatten
Orgel: Roberth Jenderman
Alla Helgona kyrka
Härlig är jorden
Sång, musik, text, foto:
Maria Grönlund och Kalle
Lindeborg
Pelles Lusthus
I går kväll var det musik på många ställen i Nyköping. Två olika program gick det att hinna med. Först orgel i Alla Helgona kyrka och sedan ett program till livsuppbyggelse i Pelles Lusthus.
Olikheterna var förstås betydande. En orgel i en kyrka har ju enorma resurser av tonstyrka och klangvariation.
Solosång till piano eller gitarr ger ett mindre format, även när den som i går i Pelles Lusthus använder sig av högtalarförstärkning.
Men båda evenemangen hade andliga dimensioner och kunde tjäna till uppbyggelse och reflexioner.
Mest självklart var det att gå och lyssna på Roberth Jenderman. Han har ju under senare år ofta och pålitligt spelat i många sammanhang, såsom körkonserter.
Men i går kunde han på en egen orgelkonsert visa hur långt han kommit på sin snart fullbordade utbildning.
Bra anade jag att det skulle bli, men han överträffade alla mina förväntningar.
Det var verkligen ett ståtligt flyt över den marsch Sigfrid Karg-Elert gjort över koralen Nun danket alle Gott. Vilket triumfatoriskt alternativ för den som inte vill ha Mendelssohns bröllopsmarsch!
Bra sedan med det betydligt lugnare Emil Sjögrens Preludium och fuga i a-moll där Roberth Jenderman visade upp så fin känsla för nyanser och klanger.
Naturlyriken med franska förtecken hölls här ändå ganska stram, medan den fick underhållningsmusikens fria spelrum i de två styckena av engelsmannen Percy Fletcher. Stilla var den tidiga morgonen med änglaklanger i fjärran, medan drömmaren vid källan lät oss höra vattnets livliga porlande.
Den stora fantasin i A-dur av César Franck var förstås musik på en helt annan nivå och även den där Roberth Jenderman imponerade som allra mest med sin genomarbetade tolkning.
Men även Franz Liszts stora variationsverk över Weinen, Klagen, Sorgen, Zagen låg på denna mycket njutbara nivå, kraftfullt och virtuost spelat ända fram till den avklingande koralens tröstebudskap.
Tröst kunde man också få i Pelles Lusthus av Maria Grönlund och Kalle Lindeborg.
Upplägget var textläsning och sång till gitarr och piano. Plus en svit av vacket asketiska diabilder av sådant som hav, stenar, mossa, moln, en kajak.
Och deras positiva livsyn fick poetisk dräkt i ord som att styra ut i en värld utan sorg, att inse att varje dag är jag mitt i livet.
Ett och annat kändes här språkligt banalt och alltför snabbt eller prosaiskt uppläst. Men mycket var också tänkvärt och åtskilligt var guldkorn.
Som främlingen som gärna gav för mycket tillbaka i växel. Som mannen som mitt i natten gick ut i gräset och hörde gräshopporna och sin egen andning. Eller skillnaden på att hålla fast och hålla om den man älskar.
Sång och musik ville beröra och engagera och rörde sig inom den moderna vispopens domäner med utvikning mot skön blues, där kompet dock överröstade sång och text.
Alltså ett viktigt och intressant ämne men putsning på framförandet återstår.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter