Alltså spelade Trio Carillon i går kväll för en glest besatt salong, vilket kan vara förståeligt men mest av allt beklagligt. För det blev på många sätt en mycket bra konsert.
Programmet var utsökt bara det med en inledning med Beethoven men inte det allra vanligaste utan trion i Ess opus 70:2, vilket innebar mycket solljus och angenämt samspel mellan tre likvärdiga parter, nästan bara i dur. Lite mer volym av cellon önskade jag ibland, ibland också mer intensitet från alla. Men viktigast var att det sångbart lyriska fick blomma så vackert. Allegrettot i Ass lät som Schubert med växlingar dur/moll och sitt glitter i pianot. Och det var medryckande fart på finalen.
Uruppförandet av Ann Hellings ”Sea Movements” lämnade mig ganska oberörd.
Flod och ebb målades diskret med stigande respektive fallande rörelser, men helheten kändes som en impressionistisk klangstudie, vacker dock i det skirt ömtåliga, vilket förstärktes av pianotoner knäppta direkt på strängarna.
Kvällens mäktiga kraftprov blev Tjajkovskijs omfångsrika trio i a-moll, där Beniko Nakajima imponerade storligen med precision och ändå mjukhet (alltså inte pianokonsert), inte minst i den sorgesamma förstasatsen där också stråkarna samverkade så uttrycksfullt. Fint tog så Trio Carillon fram de många olika känslorna i de elva variationerna, innan det var dags för finalens uppbyggnad mot den stora stegringen, följd av bortdöendet i en allt svagare sorgmarsch.
Solljust samspel och sorgesam final
Livet måste vara ganska tungt i dessa tider för de flesta som försöker arrangera konserter. Publiken har uppenbarligen fått dra åt svångremmarna och går inte lika ofta. Är dessutom musikerna inte särskilt kända blir det extra svårt.
Så jobbar vi med nyheter