Som en västernfilm för världsröst

Ridån går upp och vi ser Minnies rum och saloon i ett guldgrävarläger i Amerika runt 1850. Det är som på bio i widescreenformat fast i färg, ibland med projektioner på väggen i svartvitt av det som händer.
Det fungerar och är välregisserat, men långt in i akt ett undrade jag ändå hur denna udda opera skulle gå att sätta upp. Den blev ju en succé i Amerika för hundraett år sedan men har inte spelats i Stockholm sedan 30-talet och betraktas av många bara som en grammofonopera, men en stark sådan.
Nu ser vi en barack av bräder och en skara guldgrävare från jordens alla hörn som spelar och super bort sina pengar och är beredda att omedelbart hänga en kamrat med falska kort. Men miljö och kläder är hela och rena och antiseptiskta. Eller är tanken att alla män gör sig fina för Minnie?
Och kärleksparet är hur osannolikt som helst. Minnie säljer whisky och dricker själv, men är samtidigt ängel och söndagsskollärarinna, en okysst vacker ungmö i väntan på Den Stora Kärleken. Och när hon finner den är han en banditledare och tjuv, som hon ändå försvarar furiöst, på gränsen till extas.
Men Puccini visste vad publiken ville ha av drama och kärlek och frälsningsslut, och andra aktens uppgörelse växte till en makalös urladdning från sångare och musiker. Jodå, det märktes att det var en italienare som dirigerade.
Triumfen denna kväll var främst Nina Stemmes. Hon fick fram Minnies drömska sidor men också hennes lejonklor och med formidabel spännvidd i en röst av världsklass. Även Alexandrs Antonenko hade en stor kväll med mäktig tenorröst för passionen men också rätt mycket ömhet.
John Lundgren växte från en korrekt sheriff till en sårad rival, brutal i sin åtrå och bortom all sans i sitt hämndbegär. Starkt!
Värt att höra alltså men även se.