Allt började helt fel. Vaknade av att min man skrek ”strömavbrott”.
För er som inte bor på landet och har ett saltvattenakvarium som måste hålla en jämn temperatur året runt kanske ett litet strömavbrott inte betyder så mycket, för oss är elen livsviktig.
Nu blev dock avbrottet bara någon minut långt men min man var redan skärrad.
Och ett skrik som uppvakningsalarm är aldrig bra.
På väg i bilen in till jobbet kom också nästa sms från elleverantören, ”Ström-avbrott igen”.
Vi bestämde att fortsätta vår snöiga färd mot Nyköping. Väl på plats bakom skrivbordet ringde jag elbolaget.
”Ni borde ha el, det finns inga strömavbrott på det postnumret” blev svaret.
”Men varför får jag inget meddelande om att allt är okej?”
”Ring din granne och fråga om de har ström?”
Jag kanske ska göra samma sak med den hisnande elräkningen som ska betalas i mitten av den här månaden, be el-bolaget kontakta närmaste granne och fråga om de har pengar.
Det sista tänker jag lite ilsket muttrande.
Okej, ringde min granne som konstaterade att i varje fall de hade ström.
Min man, som verkligen älskar sina fiskar och koraller och som kämpar för att det lilla livssystemet ska överleva, tog bilen och stack hem igen. Väl på plats utanför huset inser Don att han glömt husnycklarna på jobbet. Plånboken som han skulle hämta i huset, som han glömt på morgonen efter all strömstress, kunde han alltså inte hämta.
Inget färgköp för hans del på hem-vägen alltså, inget avstressande träningspass heller eftersom träningskortet fanns i plån-boken, som alltså fanns bakom den igenbommade husdörren.
Men lamporna lös i varje fall, kunde han konstatera efter en koll genom fönstren.
För min del fortsatte strulet på jobbet då telefonen lade av. Nu var det visserligen inte bara jag som drabbades, men ändå. Svårt att jobba på ett ställe där telefonen har så stor betydelse. Det går helt enkelt inte att göra några intervjuer när samtalet bryts efter mellan fem sekunder och en minut. Tur att mejlen inte lade av då. Några frågor via nätet och svaren kom tillbaka i rekordfart.
Men dagen var inte slut. När jag kom hem visade det sig att korallen, som jag trånat efter under ett par år, hade dött under natten. Jag fick bara njuta av den mindre än ett halvt dygn. Den hade helt enkelt inte klarat frakten från västkusten.
Och för att göra min hopplösa dag ännu värre lyckades jag bränna handen när jag plockade ut maten ur ugnen också.
Så helt klart....vissa dagar ska man nog inte kliva ur sängen.