Sommarsurr: En het sommardag när den är som bäst

Himlen är blå, några moln kommer störande farande förbi solen. Vinden är stark, men varm. Han sitter längst bak i båten, med solglasögon och flytvästen uppknäppt. Han drar i tamparna och håller ena handen på rodret. Han är koncentrerad, jag känner igen minen, jag vet att just nu tar han inte in så mycket av det jag säger, men jag pratar lite ändå, han nickar men har blicken på seglet. Muttrar ibland något om båten och vindarna.
Jag ser en fågel, den glider stilfullt och lättsamt med stora väldiga vingar. Jag ser de välbekanta öarna, klipporna, trädet som levt färdigt och som nu vilar med sina trötta grenar i vattenbrynet. Stocken som sticker upp ur vattnet och påminner om en anfallande krokodil.
Den lilla öppna båten rör sig fort framåt, tidvis lutar den väldigt mycket, jag griper tag i relingen, jag blir rädd och flyttar mig häftigt mot andra sidan. Jag stänger skyndsamt min badväska, tänker att slår båten runt är det enklare att bara ta tag
i handtaget och simma mot land än att börja samla ihop glasögon, sololja, tamponger, sommarboken och allt annat som kan finns i en badväska. Innerst inne vet jag att den inte kantrar, han är duktig på att segla, kan sin sak. Han pressar inte den lilla båten så mycket, inte när jag är ombord. Han ler och jag ser att det är det här han gillar.
Jag ligger ner i båten och ser vita ibland lite gråa oformaterade moln fara förbi, sommarens avslappnade lata berusande känsla har tagit tag i mig. Jag funderar på om detta är livskvalitet, detta odefinierade populära ord som är på allas läppar.
Jag blundar och lyssnar till seglet, jag tycker att det säger till mig att jag är en obotlig landkrabba. Nu ser även båten det kaptenen sett en längre tid, den tafatthet som infinner sig när jag kliver ombord. Jag känner mig obekväm, det är en annan värld, ett annat språk, snören kallas inte snören i en båt, höger är inte längre höger. Jag blir förvirrad. När ska man hoppa i land, hur ska man knyta alla dessa tampar eller snören? Men tafattheten och förvirringen blandar sig med en behaglig känsla när jag väl kommit på plats. Ljudet av vågorna när de träffar fören ger en behaglig lugnande effekt.
När båten intagit vila och seglet slumrat till fikar vi kaptenen och jag, vi brer ut oss som kungar på en liten bergshäll och pratar och nu hör han vad jag säger.
Vi badar och vattnet kyler av sommarhetta kroppar, tyvärr lite för mycket så vi står snart igen huttrande i vårt kungarike och blickar ut över ett vackert livgivande vatten som med vindens hjälp snart ska föra oss tillbaka till verklighetens vardag igen. Vi har återigen tagit slut på en sommardag min kapten och jag.
Ina Ström