Sommarsurr:Minnen av en svunnen flygflottilj
Andra flygande föremål, men med vingar av metall och drivna av motorer, passerar då och då på olika höjder. En del flyger så högt att de lämnar kondensslingor efter sig. Andra kommer lågt, för att inom kort landa på Skavsta flygplats.
Tänk att man fortfarande flyger på det gamla fältet där F11 en gång huserade. Mina tankar flyktar sig femtio år bakåt i tiden, då jag första gången passerade genom flottiljens grindar.
Året 1951. Propellerplanen var fortfarande den plantyp som användes vid flottiljen.
Min uppgift skulle bli att bl^a tjänstgöra som basräddningsledare. En uppgift som syftade till att snabbt ingripa med en räddningsgrupp vid haveri eller annat tillbud som inträffade på flygplatsen eller i dess omedelbara närhet.
Väl inne på flottiljen blev jag litet fundersam. Inte minsta ljud som kunde antyda om flygplansmotorer kunde höras. Än mindre syntes några flygplan till, men väl en mängd arbetsmaskiner och anläggningsarbetare i färd med att bygga en permanent start- och landningsbana i syd-nordlig riktning.
Flygplatsen höll på att förberedas för kommande jetflyg. Under tiden för detta arbete var flygverksamheten förlagd till andra delar av landet, bl^a Ängelholm, Karlstad och Moholm i Västergötland.
Tidigt på hösten, då banan var klar, återvände divisionerna, för att ganska omgående delta i årets stora krigsförbandsövning.
F11, som bestod av fyra flygande divisioner, hade som grund två flygplanstyper, nämligen engelska enmotoriska "Spitfire" (S31) och det svenskbyggda tvåmotoriska (S18). Där fanns också ett antal udda flygplan, som det tyska Junkers (B3) och stolflygplanet "Fischer Stork". Flottiljen förfogade också över en segelflygavdelning, där gamla skolflygplanet Sk12 användes som bogserplan.
Som nyanställd blev jag naturligtvis bjuden till en flygtur.
Färden gick över bl^a Oxelösund med "Fischer Stork". Flygplanet som var ett s^k stolflygplan, hade en säregen prestanda. Kunde starta och landa inom femtio meter och hade mycket låg marschfart. Vid stark motvind kunde den rent av stå stilla i luften.
Flygplantypen blev mest känd under andra världskriget, då en tysk kommandogrupp flög upp och landade på en bergsplatå för att befria den italienske diktatorn Mussolini, som satt fången där hos de allierade.
F11 var inte enbart känt som en flygflottilj, utan namnet handlade också om ett av Sveriges bästa handbollslag. Minnesgoda Nyköpingsbor kan nog erinra sig handbollsstjärnor som "Tjotta" Olsson, "Rommis" Johansson, "Märgpelle" Pettersson, Stig Backman m^fl.
Flygning framstod för många som en romantisk företeelse.
Att få sväva högt i det blå likt en fågel. Att känna en viss frihet.
För F11:s flygbesättningar var det inte alltid så. Många flygare kunde berätta episoder från krigsåren, då "Capronior" avpatrullerade Östersjön och där många incidenter inträffade, inte minst av tekniska skäl.
En repris från krigsåren fick man på sommaren 1952. En svensk DC3 med ett antal specialutbildade signalister, hade rapporterats saknade efter flygning över Östersjön. Rätt snart fick man indikation på att det blivit nedskjutet av sovjetiskt jaktflyg.
Med denna förutsättning fick S18-besättningarna order att efterspana eventuellt vrak och överlevande. Detta med risk för att bli attackerade av sovjetiskt flyg. Spaningsplanen från F11, som var obeväpnade slapp kontakt med sovjetiskt flyg, medan däremot ett sjöräddningsplan från F2 i Hägernäs med fem mans besättning, blev nerskjutet, men lyckligtvis räddade av en tysk båt som låg i samma farvatten.
Åren gick och mycket förändrades. Jetflyget avlöste propellerplanen. En ytterligare bana byggdes i väst-östlig riktning. Då och då inträffade tyvärr det som inte borde hända. Men haveri och allvarliga tillbud förekom, varvid en del fick sätta livet till, andra fick allvarliga skador.
Min uppgift som jag tidigare nämnt, var att bl^a leda en räddningsgrupp, då haveri inträffade på flygfältet eller i dess omedelbara närhet. Många dramatiska tillbud skulle jag kunna redogöra för, men dessa försöker jag förtränga och helt glömma.
Nu sitter jag här, som pensionär sedan ett antal år. Jag ser flygplan starta eller landa på Skavsta, men jag tänker som den pensionerade stinsen: "Där går ett tåg (flygplan) _ det ger jag f-n i. Där går ett annat tåg (flygplan) _ det ger jag också f-n i."
PS. Basräddningsgruppen har som devis: "Att finnas, men inte synas". Tänk på när ni som passagerare flyger till eller från en flygplats, att där finns alltid en räddningsgrupp i bakgrunden, beredd att vid tillbud snabbt ingripa för att rädda ombordvarande. DS.
Stig Bertsand
Så jobbar vi med nyheter