Monica hade tre vuxna söner. Men söndagen den 31 mars förra året hängde sig sonen Daniel i sin egen lägenhet i Oxelösund. Han blev 32 år.
– Daniel var en glad kille med mycket kompisar. Han gillade att fiska, att vara ute på sjön och hundarna var hans allt, berättar Monica.
Han hade haft drogproblem och varit arbetslös, men självmordet kom oväntat. Monica hade inte anat någonting.
– Det gjorde inte ens hans nära kompisar…
Daniels kropp skickades till rättsmedicin som fastställde dödsorsaken. Monica valde att ta del av utlåtandet. Och hon valde att se sin döde son när möjlighet gavs i Frösängskapellet.
– Jag ville se honom, för att förstå att det var verkligt.
Bara ett par dagar efter Daniels död gick Monica till sitt arbete på Stockholm Skavsta flygplats.
– Det var lika bra att ta tjuren vid hornen, att berätta på en gång.
Monica försökte upprätthålla vardagen. Hon föredrog att arbeta framför att vara sjukskriven.
– Alla måste få göra som de själva vill. Men jag kände att jag bara skulle gå och fundera om jag var hemma.
Men i somras – några månader efter Daniels död – insjuknade hennes svärfar.
– Då blev det svart.
Monica blev deprimerad. Hon fick självmordstankar, sökte hjälp på psykakuten och fick insomningstabletter utskrivna.
Hon valde livet framför döden.
– Jag vet hur det är att bli lämnad och skulle aldrig vilja utsätta någon annan för det. Mina två söner i livet och barnbarnen – varför skulle jag lämna och göra dem ledsna?
Året efter Daniels död har varit nattsvart. Monica har känt skuld. "Om jag bara hade vetat." Hon har känt sig sviken och varit arg på Daniel. "Varför valde han att lämna oss?" Hon har brottats med frågor som aldrig får svar. "Hur kunde han välja att ta sitt liv när hans ena hund var hemma? När han hade ett arbete att se fram emot? Hur hade hans liv blivit om han fått mer stöd som tonåring? Varför pratade vi inte mer med varandra?"
I dag oroar sig Monica mer för sina söner. Hon har svårt att hantera stress och motgångar, gråter ofta.
– Det behövs inte mycket för att börja gråta, ibland räcker det med att jag läser något…
Monica bearbetar sin förlust i trädgården. Och genom att prata – mer om Daniel än om sin sorg. Hon har upplevt att människor i hennes omgivning reagerat olika.
– Många törs inte fråga, törs inte prata om det som har hänt. Men jag har aldrig känt att jag inte velat prata.
Monica säger att hon inte erbjöds något stöd efter Daniels dödsfall. Hon fann tröst i att behålla kontakt med Daniels nära vänner. Men hon saknade kontakt med någon annan som har liknande erfarenhet och hörde i somras av sig till Ursula Thieme på Spes – ett förbund för närstående till någon som tagit sitt liv. Nu är Monica invald i styrelsen för Sörmlandskretsen.
– Jag hoppas att jag kan hjälpa andra. Vi måste bry oss om varandra, våga fråga, inte nonchalera det som skrämmer.