Soppa fixade vinster åt IFK:s handbollslag
På 70-talet tillhörde de handbollens finrum när IFK Nyköping spelade i Allsvenskan. 30 år senare är gemenskapen nästan lika stark när de byter finrummet mot vardagsrummet och minns handbollens glansdagar.
Det känns inte alls som att det var trettio år sedan, utropar Eva Friedmann, Anna-Greta Bergström, Ann-Kristin Lundqvist, Margareta Wetterström och Harriet Kampe samstämmigt.
Ge mig en boll så går jag ut på plan nu direkt, skrattar Margareta.
IFK Nyköpings damhandboll hade sin riktiga guldålder under 70-talet. Tre division 1 grupper blev en allsvenska 1970 och IFK kvalade in. Alla utom Margareta, som kom från Norrköping, var fostrade i IFK och de var ett starkt gäng både på och utanför planen.
Vi har haft jäkla kul ihop. Vi värmde upp på lördagskvällen med soppa inför matcherna på söndagen.
Sporthallen fylldes av åskådare och första året i allsvenskan var framgångsrikt med en tredjeplats. Året efter klarade de sig kvar med nöd och näppe och några började fundera på att lägga av. Efter åttondeplats-en 1974 bestämde sig slutligen över halva laget för att sluta.
Man hade kunnat fortsätta om det bara handlat om handboll. Men det var så tungt med allt fixande runtomkring att man tröttnade, förklarar Harriet.
Men i ledningen tog man nog inte tjejernas beslut riktigt på allvar. I stället för att flytta ned laget en division, som en följd av den kraftigt bantade spelartruppen, avvaktade man.
När det började bli höst blev det lite panik när de insåg att de inte hade ett lag. Det blev mycket skriverier och kritik mot ledningen, minns Eva.
De skruvar alla lite olustigt på sig vid minnena. Laget tvångsförflyttades ner till division fyra och även om IFK snabbt klättrade uppåt har Nyköping aldrig haft ett så bra handbollslag igen. Och inte kommer det ett i framtiden heller enligt tjejerna.
Aldrig. Det har funnits flera jätteduktiga tjejer sedan dess men de sugs upp direkt av andra klubbar. Den helheten som behövs kommer inte på en ort som Nyköping nu för tiden.
Det finns också en annan inställning i dag.
Fick man spelprogrammet då var det bara ens egen begravning som gjorde att man inte kunde vara med på match. Idag är det annorlunda, säger Eva.
Av tjejerna i vardagsrummet ikväll var det bara Ann-Kristin som fortsatte med handbollen. Men elitidrottskarriären var definitivt inte slut för någon av dem.
Sju år senare, 1981, gick jag och Anna-Greta upp i allsvenskan i bowling samma dag som Harriet och Margareta gick upp i allsvenskan i squash, berättar Eva.
Tävlingsdjävulen finns ju kvar, ler Harriet.
När man väl börjar med en sport blir det tävling direkt. Man kan inte låta bli, förtydligar Margareta.
Handbollsgänget har fortsatt att träffas. Fjällvandringar, fikakvällar och resor till Stockholm för att kolla på handboll har det blivit med ojämna mellanrum. 1516 stycken från de gamla lagen får de lätt ihop.
De kvällarna blir man väldigt ung, säger Harriet.
Det gamla lagfotot åker fram och de fnissar förtjust åt sina yngre kopior. Matcher och spelaregenskaper recenseras med glimten i ögat.
Anna-Greta, du drog dem så de var på väg upp på läktaren.
Äh, de var lättlurade, ler Anna-Greta.
Fotnot: Första delen av serien publicerades 28 december och handlade om ridtjejen Anna Heed.
Så jobbar vi med nyheter