Hon försöker först fly kärleken, men till sist blir det förstås bröllop. Varpå den frispråkiga guvernanten förvandlas till hängiven hustru och i musikalens mest laddade ögonblick (Ska familjen samarbeta med nazisterna eller fly?) blickar upp mot sin make och säger att hon följer hans beslut, vad det än blir.
Ja, man gör sannerligen bäst i att lämna genusglasögonen hemma om man ska se "Sound of Music" år 2013. Men om man lyckas med det har man faktiskt en både rolig och njutbar kväll framför sig.
Nymos är ett musikalsällskap som aldrig fegat med säkra kort och kända namn. I stället låter man varje gång helt nya stjärnor ta plats i strålkastarljuset och vågar ge även barn rejält utrymme på scen. Det är modigt — och ger ofta oväntat bra resultat.
Frida Kollberg visar sig till exempel vara ett fynd i rollen som guvernanten Maria. Om 1965 års rollbesättare hade kunnat välja mellan henne och Julie Andrews till den berömda filmen hade Andrews fått problem. Frida Kollberg sjunger inte bara fantastiskt bra; hon är också en skicklig skådespelare och har fått till den rätta varmhjärtade och naiva utstrålningen för att göra sin Maria trovärdig och intressant. Det känns alldeles självklart att detta är guvernanten som varje barn avgudar och varje klok änkling vill gifta sig med.
Kapten von Trapp spelas av Isak Blomster som även han kan konsten att både agera och sjunga. von Trapp styr familjen med järnhand och kommunicerar med barnen med hjälp av en visselpipa, och Isak Blomster lyckas göra honom precis så känslokall utan att det blir löjeväckande. Däremot har jag lite svårt att tro på den spirande kärleken mellan denna trista isbit och den impulsiva Maria. Men det kanske vi snarare får skylla på manuset. Lite synd är det att rollen inte innehåller mer sång, även om Isak Blomster får visa vad han går för när han i finalen gör "Edelweiss" till en bultande motståndssång. Och när den nyfunna kärleken manifesteras i en duett mellan von Trapp och hans Maria klappar premiärpubliken extra entusiastiskt.
Men det är faktiskt en annan kärlekshistoria som får mitt hjärta att gå i spinn, nämligen den mellan Maria och von Trapps barnaskara. De sju barnen är ett karismatiskt och otroligt charmigt gäng och de äger scenen varje gång de befinner sig på den. Man vill själv bli guvernant åt hela hopen. Dessutom sjunger de häpnadsväckande bra. Här är solistinsatserna i Nymos musikaler säkrade för åtminstone ett par decennier framåt.
Inte för att det är något fel på årets solister. Tvärtom är jag djupt imponerad av sånginsatserna i "Sound of Music". Att man lyckas vaska fram så duktiga huvudrollsinnehavare är kanske inte konstigt, men här finns många fler som sjunger säkert och dessutom vågar ta rejält med plats på scen. Sofia Mattsson i rollen som von Trapps första fästmö och Christine Ankarswärds godhjärtade abbedissa är två av de namn som spontant hamnar i mitt anteckningsblock.
Och vad vore väl en musikal utan ett par skojiga utropstecken i rollistan? Här i form av Christofer Démerys hale och opålitlige musikarrangör, Kenth Nyqvists härligt buttre betjänt och Marie Bergström Löfgrens strama martyr till hushållerska.
Var det något som fungerade mindre bra då? Ja, jag hade önskat mer tempo och tajming i ett par av talscenerna där energin sjönk rejält. Och det sparsmakade scenbygget gjorde tyvärr inte Culturums stora scen mer intim. Det går förstås inte att konkurrera med filmens kameraåkningar över frodiga och bjärt kolorerade alpsluttningar, men att fixa hela scenografin med fyra vändbara skärmar känns alltför anorektiskt.
Men som helhet är Nymos "Sound of Music" verkligen en härlig hjärtevärmare. På plussidan finns också en riktigt bra orkester med kapellmästare Ola Ringshagen Granrot som trygg klippa vid basen, snyggt koreograferade mass-scener både i klostret och på balen och en underbart smittande energi. Och så är det den där barnaskaran som faktiskt inte kan få nog med beröm. Jag vågar lova att hela premiärpubliken i onsdags kväll somnade med ett leende på läpparna och tonerna av "Edelweiss" i öronen.