Spegel, spegel på väggen där . . .

Nej nu är jag trött på det här. Varför ska man behöva känna att man inte duger, när vi alla är olika? Är du så som jag, som ibland kan hata det du ser i spegeln framför dig? Att du tänker usch, vad de där låren är bleka och feta eller nej men fy, vad hemskt klena små armar jag har. Varför ska vi behöva känna så? Ska man inte kunna vara nöjd med sig själv? För visst skulle det kännas mycket bättre om man kunde börja dagen med att se sig i spegeln och känna sig riktigt, riktigt nöjd?
Jag, och jag vet många fler, har undvikit speglar helt och hållet vissa dagar. Jag vill helt enkelt inte se hur jag ser ut. Kanske kan man inte riktigt sätta fingret på vad det är som stör en just den dagen, men något är det uppenbarligen. Hur kan vi då säga till andra, när de klagar på hur fruktansvärt håret ser ut eller påpekar hur illa de ser ut i alla sina kläder, att de är fina som de är? Hur kan vi gå och säga att andra duger och är vackra, när vi ser ner på oss själva på det sättet?
Jag kan inte säga att jag är något gott exempel som med lätthet kan prata om mitt goda självförtroende. Nej, kanske är jag mer som ett varnande exempel. För jag själv har haft det där farligt låga självförtroendet, som gör att man väldigt lätt tar åt sig av andras ord. Du tror kanske att tjejerna i sätet bakom dig på bussen sitter och pratar om dig, när det i själva verket handlar om senaste avsnittet i någon dokusåpa. Så varför, snälla svara mig varför ska man behöva känna så här? Varför kan vi inte vara lyckliga över att alla är unika och vackra på sitt eget alldeles speciella sätt? Varför kan vi inte få se oss i spegeln och vara nöjda?
Och det är nog bara att bekräfta det många redan vet, att media har en stor del i det hela. Flickor ska vara långa och smala med stora bröst, ha långa viftande, mascaraprydda ögonfransar och gå i högklackat. Pojkarna ska vara muskulösa, gärna kunna ta uppåt en hundra i bänkpress och få så många tjejer som möjligt. Det är bara det att inte många lever upp till dessa krav. Själv är jag kort, är allergisk mot smink och har aldrig lyckats bemästra ett par klackar. Sorgligt men sant, jag passar helt enkelt inte in i bilden av hur en idealkvinna ska se ut. Kanske var det just det som fick mig att känna mig så mycket fulare än alla andra.
Men som tur är så har jag väldigt fina nära och kära, som till slut kunde få mig att inse att jag är unik, och att det gör mig vacker, på mitt sätt.
Jag vet att det kan låta lite utslitet, men det är ju faktiskt så att den verkliga skönheten ligger innanför vårt så bräckliga skal. Det är egentligen inte en Jennifer Lopez-rumpa eller Arnold Schwarzenegger-kropp som avgör om vi är vackra eller inte. Det är det som gör dig till dig som är skönheten.
Men sen så finns det ju alltid ett par puckon som inte har insett det än, som tycker att det är fruktansvärt roligt att se ner på andra människor, bara för att puckona tycker att de är vackrare än andra. Men de stackarna har inte insett vad verklig skönhet handlar om.
Jag själv känner mig nu för tiden mer tillfreds med hur jag ser ut. Det är inte alls lika ofta som jag har undvika speglar så mycket som möjligt-dagar längre.
Jag vet inte om det är nån tröst, och jag vet att detta är en utsliten rad, men så sant som det är sagt så ligger skönheten i betraktarens ögon.