På senare tid har flera av mina närstående och nära vänner vårdats på sjukhus. Jag har fått höra många berättelser om hur snuskigt och ostädat det numera är, men insåg inte riktigt nivån förrän jag såg det med egna ögon. Matrester under borden, mörka hörn på golven i sovsalarna, kladdiga dörrhandtag. En vän berättade om en medpatient som dog av blodförgiftning på sjukhuset efter en okomplicerad operation. Bakterier hade kommit in i såret. Hen var bara 35 år.
När jag var med en närstående som skrevs in efter ett akutbesök fick jag förklaringen av vaktmästaren som körde rullstolen genom kulverten. I min ungdom arbetade jag som städare på samma sjukhus. Nu inser jag att det var på den gamla goda tiden. Då var vi 48 städare - nu är de tolv. En fjärdedel så många.
Då hade vi städare fasta avdelningar som vi städade. Bra på många sätt. Dels visste vi exakt vad som skulle göras, men vi blev också lite mer en del av arbetsgemenskapen på avdelningen. Det är viktigt, för hur mycket vi än slår oss för bröstet om att Sverige är så jämlikt, så låg städare lägst ner på hierarkin. Jag har svårt att tänka mig att det har förändrats. Och det var märkligt hur yrkesrollen påverkade mig. Efter ett tag lärde jag mig att en städare är osynlig. Jag slutade hälsa om inte andra hälsade först, för det gör ju ont när folk inte hälsar tillbaka.
Lönen var inget vidare, men jag var ung och hade ingen familj att försörja. Idag ligger medellönen för en städare på 18 708 kronor och medelåldern i yrket är 33 år. Det handlar alltså om vuxna människor med vuxna förpliktelser. Nu pratas mycket om att det behövs lågkvalificerade instegsjobb och miljoner rullar på utredningarna hur det ska gå till. Jag har ett jätteenkelt förslag: Ge städare löner som går att leva på och tillsätt så många tjänster som behövs för att hålla våra sjukhus och offentliga miljöer rena. Städare är ett av de livsviktigaste yrken som finns.