Visserligen bara första delen, men det räcker rätt långt med bara den. Och på en dryg timme var det stor omväxling i musiken, från det mäktigt hotfulla i moll till det tröstande glada, ja jublande i dur.
Och det märkliga är att hur många gånger man än hört denna musik så griper den tag på nytt även nästa gång. Visst är Bach allvarligare och djupsinnigare i sin utläggning av det kristna budskapet; så är han ju också den femte evangelisten. Men Händel är i Messias en säker och mycket tydlig pedagog, som i dag kan fånga även en mycket bredare publik. Och han kan skrämmas med Gamla testamentets vreda Gud så att det skakar och darrar om musiken. Ett tag i alla fall. För snart målar han upp den nattliga tavlan med herdarna och djuren och födelseundret i Betlehem.
Ja, just i går berättade Camilla Lundberg i en tidningsartikel hur Messias har kommit att bli världens mest framgångsrika musikverk.
Ett skäl är förstås detsamma som i går, att publiken älskar Messias och kommer. Kanske mest för Hallelujakören som egentligen inte hör till del 1 men som ändå är en självklar slutkläm. I går lät den laddad till max, om uttrycket tillåts, och sopranerna var särskilt säkra och hade krafter kvar för sitt höga G. Lite synd bara att det ryckte en del i insatserna, här och i en del andra körer, trots att Jenny Tjärnström var så föredömligt tydlig med insatserna och benhårt höll på sina tempon. Annars var det skönt att höra hur hon fick musiken av leva, gunga i tretakten och vara skönt pastoral i herdemusiken.
Körsångare över hela världen älskar också att sjunga Händel, och svårigheterna är överkomliga, bara instuderingen är lika noggrann som den Gunnar Björkvall och Jenny Tjärnström uppenbarligen gjort.
Sångsolisterna måste däremot vara proffs, som i går, för de ska måla med toner, gärna kunna le och se glada ut samtidigt med alla sextondelarna likt tenoren Martin Vanberg. Basen Karl Peter Eriksson hade svärta och hot i sin röst för Herren Sebaoth. Alten Amanda Flodin fick först låta den renande elden brinna, sedan förkunna glädjens budskap. Och ännu mera glädje kom med sopranen Anna Jobrant i arian Rejoice, här i den lyckliga versionen i 12/8-takt.
Roligt var det också att solisterna fick brodera ut och tonmåla lite extra i dacapo-ariornas repriser.
Lägg sedan till att det var Drottningholms Barockensemble som spelade, så stannar skimret i minnet från stråkarna, det fint nasala från oboerna och djupet från cello, violone och orgel. Att det bländade kungligt av trumpeter och pukors mullrande behöver jag väl inte lägga till.