Starka kvinnor bär framtiden
Siba Shakib"Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta" Natur och KulturKarla Schefter "Med mod och hjärta" Bra BöckerAna Tortajada "Det tystade skriket" Wahlström och Widstrand
"Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta" (Natur och Kultur) är en dokumentärroman av den iranska journalisten och filmaren Siba Shakib. Skildringen handlar om den afghanska fyrabarnsmamman Shirin-Gol, som blir en symbol för den afghanska kvinnan och hennes öde. Och som symbol bär hon onekligen på hopp.
Hon överlever krig, våldtäkter, förföljelse och misshandel med en närmast ofattbar kraft och uthållighet. Författarinnan möter henne i ett flyktingläger på gränsen till Iran. Dit har hon kommit med sina fyra barn, hennes man är invalidiserad, ryggen förstördes när han bar ett kylskåp över bergen och störtade, smugglingen var för familjens försörjning.
Shakibs bok är gripande utan att bli sentimental, klar och ofattbart grym. Shirin-Gol var en liten flicka när ryssarna tågade in i hennes land. Där lades grunden till den totala brutalisering som tillslut såg talibanerna som en befrielse undan otaliga krigsherrar och deras vettlösa och nyckfulla krigföring.
Framför allt är detta en bok om uthållighet och kvinnors förmåga att bära framtiden, och därmed världen på sina axlar, vad än de efterblivna talibanerna och deras sedlighetspolis hävdade. Märkligt nog var kvinnornas ställning bäst under den ryska ockupationen, de fick då mer utbildning än någonsin tidigare, det var då Shirin-Gol kom till Kabul och fick undervisning.
Hela världen hade kunnat ligga öppen för henne. Ett konstruktivt liv som lärare, läkare, ingenjör. Kanske ett sådant liv som Karla Schefter lever, den tyska sjuksköterskan som skildrar sina afghanska erfarenheter i boken "Med mod och hjärta" (Bra Böcker) . Av nyfikenhet sökte hon sig till landet redan 1989 och lämnade det först efter 11 september 2001.
Hennes bok är minst lika spännande som en dokumentärroman, den ger en levande bild av ett komplicerat och härjat samhälle, där mänskliga inslag även finns hos talibanerna, åtminstone till en början och hos vissa. Där det med list och klokskap går att bygga upp en fungerade sjukvård, där en envis kvinna lyckas slå hål på sekelgamla fördomar om kvinnans roll och ställning.
I staden Chak, 7 mil sydöst om Kabul byggde Schefter upp ett sjukhus som hjälpte både krigsoffer och sjuka kvinnor och barn. Dessutom har man utbildat sjuksköterskor och barnmorskor och man uppnådde en slags acceptans från talibanernas sida.
Det blir så ytterst tydligt i dessa böcker att talibanerna knappast är början på en islamsk väckelsevåg, utan det absoluta slutet. De har helt enkelt ingen vision för att bygga ett samhälle, bara en förvirrad och motsägelsefull samling regler och nycker, absurditeter som hårlängd, skägglängd, kjollängd. Förbud och inskränkningar som, eftersom de faktiskt tillämpades, blir sinnessjukt destruktiva.
De vann sin legitimitet på att göra slut på krigsherrarnas terror, de upprätthöll den med sin egen terror. Något samhällsbygge blev det aldrig, inkomsterna kom från droghantering och smuggling.
Ana Tortajada är journalist från Barcelona som ett år innan 11 sepbember vistas en tid i Afghanistan med en mindre resegrupp. Hon skildrar sina intryck från resorna i boken "Det tystade skriket" (W
Så jobbar vi med nyheter