Starkt och cyniskt om äktenskapet

Ämnet har varit outtömligt på teater och film, och inte heller Stockholmsoperan har några svar. Men ställer frågorna riktigt intressant med två kortoperor av Béla Bartók och Leonard Bernstein.
Före paus kommer ”Blåskäggs borg”, som är ett tidigt mästerverk inom modernistisk opera med drag från både impressionismens glidande sköna klanger och expressionismens skräckpsykologi och väldiga eruptioner av känslor från de två sångarna och den stora orkestern.
Efter paus ”Trouble in Tahiti”, som är en i dag okänd övning före ”West Side Story” men intressant som ett tidsdokument från ett 50-tal i USA, då mannen arbetade ihop välstånd åt sin familj och hustrun var hemmafru med pistagefärgat kylskåp som statussymbol. Och Leonard Bernstein prövade sig fram med att blanda jazz och latinskt med melodiska sötsaker.
Tillsammans bildar de nu en helkväll, där de två delarna rätt väl förstärker varandra.
Mattias Clason har flyttat Blåskägg från riddartid till sekelskiftet 1900 och psykoanalysens tid av mardrömstydning. Det fungerar, men mycket skräck blir det inte kvar, och prologens scenbild visar fånigt nog en skrangligt borgerlig statusvilla.
Men annars är scenrummet förföriskt vackert i rött med gyllene jugendslingor på de sju dörrar, som snart ska öppnas. Referenserna är otaliga: till guldet hos Klimt och det svallande röda håret hos prerafaeliternas madonnor plus Bibelns maktkamp mellan Delila och Simson eller Judit och Holofernes.
Vi befinner oss också i Strindbergs och Ibsens tid, och kanske ger det sig då självt att mannen är svag och kvinnan krävande så att hon använder sin erotiska lockelse för att få honom dit hon vill: alla hans hemligheter måste omedelbart avslöjas.
Slutet är mångtydligt, kanske som en sista kärleksgärning att avsluta ett plågat liv. Paulina Pfeiffer och Terje Stensvold är som gjorda för en tolkning som denna.
Som en cynisk lek nära fars och dansant musikalfilm känns uppsättningen av Leonard Bernsteins korta scener ur ett amerikanskt äktenskap.
Ola Eliassons karriärist i big business ser sin mansroll som självklar och hittar till och med ett naturligt sångsätt för denna egoism.
Susanne Végh är hjälplöst ömklig hos sin psykolog men får sedan gå loss i en skön showstopper av dagdrömmande verklighetsflykt in i filmens värld.
Slutets tomhet blir en svidande kommentar till ”The American Dream”.