Starkt och smärtsamt drama
I Ibsens text finns alla möjligheter att utforska ämnen som Bergman tidigare uppehållit sig vid trasiga familjer, livslögner, skuggor ur det förgångna, småborgerligt hyckleri och den annalkande döden.
Av detta skapar Ingmar Bergman ett oerhört starkt drama med ett slut som vore det antik grekisk tragedi. Och i dess mitt placerar han Pernilla August, vars fru Alving rasar, avslöjar, förtvivlar, älskar och förlåter. Jag minns hennes glasklara och genomskådande Nora i Ett dockhem, också den gången med Ingmar Bergman som regissör, men nu är hon faktiskt ännu bättre.
Gengångare skrämde en gång slag på 1880-talets teaterdirektörer, och även om syfilis, incest och präster med tveksam moral inte längre utgör samma dynamit, så har Ibsens drama behållit mycket av sin kraft.
Bakom varje replik döljer sig lager på lager av undermeningar och outtalade hemligheter. Alla bär på sin egen livslögn och friserar oavbrutet verkligheten, för sig själva och för andra. Bergman har själv översatt texten och plockat till och dragit ifrån för att få fram det budskap han önskat.
Fru Alving är kanske en Nora som blev kvar i Dockhemmet, men hon är smärtsamt medveten om vad hon försakat och utstått för att hålla ihop familjen. Pernilla August gestaltar hennes styrkor och sårbarheter med ett skådespeleri som känns alldeles självklart och nästintill självlysande.
Fru Alvings svaghet är sonen Osvald, här spelad av Jonas Malmsjö som är vitsminkat dödsmärkt redan i första scenen. Hans febrilt energiska spelstil omformas skickligt till dödsångest och en bitterhet över vad livet gav.
Jan Malmsjö spelar pastor Manders som fegt gömmer sig bakom prästkrage och hög moral. Men att även hans kött är svagt framgår tydligt.
Först kan Manders knappt hålla fingrarna från fru Alvings unga skyddling Regine och sedan avslöjas en aldrig fullbordad kärleksaffär ur det förflutna mellan honom och fru Alving. Jan Malmsjö gör pastorn till en förljugen och feg stackare, utan att spela över eller vända sin rollfigur ryggen.
Lägg till det ett tveksamt faderskap, en desperat kärlekslek mellan Regine och Osvald och en incestuöst färgad relation mellan Regine och hennes far och ni har den heliga familjen som Ibsen och Bergman ser den.
Bergman väljer att sätta ljuset först och främst på Pernilla Augusts fru Alving. Det är hennes liv som går sönder under pjäsens gång och det är med henne vi lider. När sonen till sist tar emot döden ur hennes hand moderns sista gåva till det obotligt sjuka barnet blir det nästan fysiskt smärtsamt att se.
Själva iscensättningen är tydlig, klar och avskalad. Ett familjedrama med kolsvarta konturer och stark dramatisk spängverkan.
Det enda som skaver och inte riktigt passar in är den märkliga inledningen där Angela Kovács flirtigt yppiga Regine läxar upp sin far (Örjan Ramberg) i ett folklustspel där repliker som Det ska du skita i, farsan känns både ålderdomliga och aparta.
I övrigt finns knappt en död eller ointressant minut i detta ytterst välspelade drama.
Så jobbar vi med nyheter