Det var i februari 1991. Guldbaggarna hade regnat över Kjell Gredes film ”God afton herr Wallenberg”. Dagen efter var SN på plats i den gamla prästbostaden utanför Tystberga och bilder skulle tas. Frågan var bara var Kjells tidigare guldbaggar fanns.
Kjell Grede tog ut den eviga pipan ur munnen en kort stund, tänkte efter och föreslog att vi skulle titta bakom husets dörrar. Eftersom baggarna – svensk films största hedersbetygelser – var så tunga passade de bra som dörrstopp, förklarade han.
Det säger mycket om Kjell Grede. Som prisad och kritikerhyllad manusförfattare och regissör var han en viktig pusselbit i svensk filmindustri. Samtidigt var han en pusselbit som inte riktigt passade in. Premiärmingel och kändisskap var inte hans grej. Och han gjorde bara de projekt som verkligen intresserade honom, så det kunde gå några år mellan produktionerna.
Hans ”Hugo och Josefin” från 1967 räknas som en av de bästa barnfilmerna någonsin. I Kjell Gredes film tas barnen verkligen på allvar, vilket var ovanligt på den tiden. Och just den allvarsamma, poetiska och lite lågmälda tonen blev också något av Kjell Gredes signum. Mest känd är han för den ljust skimrande Skagenskildringen ”Hip Hip Hurra” och den laddade ”God afton, Herr Wallenberg” som berättar om Raoul Wallenbergs närmast övermänskliga kamp för att rädda judar i Budapest. Båda filmerna med Stellan Skarsgård i huvudrollen.
Kjell Grede har sagt att en av de svåraste uppgifterna som regissör är att hitta rätt skådespelare. Dessa skådespelare fick sedan stort förtroende att vara med och utforma sina roller, samtidigt som Kjell Grede själv visste mycket väl vad han ville.
När han spelade in sin ”Kommer du med mig då” hemma i Tystberga sommaren 2002 hade han dagens tagningar nedritade på handskrivna A4-sidor i byxfickan. Och han gav sig inte förrän scenen blivit precis som han tänkt sig. ”Mitt arbete är en kamp mellan precision och spontanitet”, förklarade han i en SN-intervju under filminspelningen.
”Kommer du med mig då” skulle bli hans stora återkomst som regissör efter tio år som rektor på Dramatiska Institutet. Men istället kom det att bli hans sista film. Och några stora tillbakablickande intervjuer på ålderns höst blev det inte heller. Kjell Grede trivdes som sagt inte i strålkastarljuset, och muttrade motsträvigt varje gång det var dags att uppmärksamma något han gjort. Men när han till sist svarade ja till en intervju var det aldrig bråttom. Han kunde sitta hemma i prästgården i timmar och tala om sitt filmskapande, hela tiden med pipan i mungipan. Och med guldbaggarna bakom dörren.