När Karl-Axel Lundberg tar emot oss i lägenheten i centrala Nyköping sveper en försommarljummen majluft in genom den öppna balkongdörren.
– Det är ganska svalt och skönt nu men när solen ligger på under eftermiddagen blir det varmt, säger Karl-Axel och går ut på balkongen med stöd av en rollator.
Utsikten från balkongen över hustaken är hänförande och samtidigt tankeväckande, en tidsresa som speglar utvecklingen under 1900-talet. Där syns lasarettet i bakgrunden, som byggts ut och moderniserats i takt med de medicinska framstegen.
Där vårdades Karl-Axel under nästan tre månader för snart 60 år sedan.
– Jag fick 16 000 volt genom kroppen och trillade ned från en elledningsstolpe. Det var 1 oktober 1956 och jag skadade mig svårt i bäckenet.
Riktigt återställd blev han aldrig.
– Ortopedin var inte så utvecklad på den, bäckenet skulle dras rätt men det gick inte, det är därför jag går så illa i dag, förklarar Karl-Axel.
Han var anställd på SJ och olyckan klassades som en yrkesskada, vilket gav honom en andra chans.
– Jag kunde behålla jobbet och SJ gav mig en utbildning till elingenjör. Jag stannade kvar på SJ tills jag fyllde 60, fast jag begärde tjänstledigt varje år, berättar han.
Politiken kom nämligen i vägen. Under 1960-talet ökade antalet uppdrag, 1971 blev Karl-Axel Lundberg politiker på heltid och då blev det inte någon tid alls över för jobbet på SJ.
Det politiska intresset vaknade hemma i statarstugan med ett rum och kök. Där föddes den rättvisekänsla som Karl-Axel präglade hans fackliga och politiska arbete.
– Jag såg hur fattigt folk hade det och förstod att enda chansen att kunna förändra var genom att sluta sig samman, säger han.
Pappan var lantarbetare och fackligt engagerad, det var inte populärt bland vissa bönder. Karl-Axel minns en händelse från Årdala, då han var 16 år och jobbade tillsammans med sin pappa i lantbruket.
– När godsägaren fick veta att pappa jobbade fackligt gav bonden honom en muntlig uppsägning. Pappa tvingades letade efter ett nytt jobb på en annan bondgård. Familjen måste flytta så jag lämnade min uppsägning. När pappa och jag kom in till bonden för att få våra slutlöner frågade bonden: "Och vad vill Lundberg då? Ni är ju fortfarande anställd."
– "Nej, jag är uppsagd" svarade pappa. "Har ni skriftligt då det då?" undrade bonden och lät blir att betala ut lönen.
Pappan blev lurad, Karl-Axel sänker rösten och minns hur svårt det blev för familjen.
– Vi skulle ju överleva, mamma hade fått ett litet arv och så fick vi leva på min lön en tid, säger han.
Pappan böjde sig inte för överheten, han hade en enkel, men tydlig levnadsregel:
– Fattig men stolt, hövlig mot alla, men krusar ingen, minns Karl-Axel.
Så småningom blev pappan själv bonde, han köpte en liten gård på 20 tunnland i Årdala där familjen kunde försörja sig.
– Två hästar och sju kor, det räckte, säger Karl-Axel.
Men den unge Karl-Axel blev inte lantarbetare, även om han jobbade som vallpojke på sommarloven och tjänade 1 krona och 25 öre om dagen.
Som 14-åring lämnade han hemmet, tog sig till Arbetsförmedlingen i Nyköping och fick jobb på trävarufirman Exportlist i Nyköping. Familjen bodde då nära Täckhammar och Karl-Axel veckopendlade, fast det hette inte så på den tiden, mellan hemmet och faster Cissi på Bagaregatan i Nyköping där han var inneboende.
– Sedan kom kriget 1939. Jag var tvungen att komma hem till familjen som flyttat till Bullersta. Där tog jag hand om hästar och körde is från Stadsfjärden som användes i kylrummen, bland annat på mjölkcentralen i Oppeby, minns Karl-Axel.
Han gjorde lumpen vid luftvärnet, tog körkort och fick så småningom jobb som lastbilschaufför i Gnesta. "Jag körde grus och djur" men sökte sig sedan vidare och blev 4 juli 1949 anställd på SJ:s elavdelning i Nyköping . Det fackliga engagemanget hängde med och nu hade han också börjat arbeta politiskt.
1952 tog han plats i idrott- och fritidsnämnden. Den politiska karriären inleddes och avslutades i februari 1988 då han avgick som oppositionsråd och ersattes av Göran Forssberg.