Stor person i liten kropp
16 år och 128 centimeter kort. Lägg till skolios, benskörhet, dyslexi, plattfot och adoptivbarn. Lägg där till ett lika starkt självförtroende som hos Mike Tyson. Där har du Jonathan Blixt, nu går han ut nian och vidare ut i livet.
Jonathan berättar om hemmet i Svärta. Om hundarna, katterna, syskonen och datorn. I en engelska-uppsats kallade han det ett paradis, jämfört med livet i Stockholm där han föddes. Berättelsen om Stockholm är en mycket kortare, nästan inrepeterad historia.
Min mamma hade många problem. När hon gick ut på stan låste hon in mig i ett skåp. En dag kom två män och tog mig därifrån, jag fick bo i en jourfamilj i stället.
Jonathan har träffat sin mamma ett par gånger sedan dess, men nu är det många år sedan.
Jag vill inte träffa henne, hon för bara med sig en massa problem säger han, plötsligt vuxet.
När Jonathans jourfamilj skulle åka på semester fick han inte följa med. I stället bollades han över till ett andra hem i några veckor, då var Jonathan fem år.
Kanske var det slumpen, kanske var det Jonathans tur att dra en vinstlott i livet, för under vistelsen på sommarhemmet träffade han sin nya familj, familjen Blixt.
Vi träffades på stranden en dag, de hade en dotter som jag kom bra överens med.
Familjen Blixt kom och hälsade på Jonathan i Stockholm. När jourfamiljen inte ville ha honom kvar adopterade familjen Blixt honom.
Vad hade hänt om du inte träffat familjen på stranden?
Då hade jag säkert suttit i rullstol. I Stockholm var de så överbeskyddande och rädda att jag skulle slå mig hela tiden. Det var som att gå i ett koppel.
Jonathans benskörhet gör att lederna är överböjliga och skelettet lätt går av. Medan han pratar böjer han fingrarna bakåt, ända tills de nuddar översidan av handen.
Här är jag vem som helst, förklarar han.
Precis som vem som helst vill han kunna ställa upp stolen på bänken efter sista lektionen, även om han vet att det är omöjligt.
Jag måste få försöka själv först, sen kan jag få hjälp, säger han och viftar med benen från den låga bänken.
Den nya familjen uppmanar honom att ta för sig och klara så mycket som möjligt själv. Trots att Jonathan är så slående liten, har han med deras hjälp lyckats bygga upp ett självförtroende som bräcker de flesta. En självsäkerhet som sätter igång tanken att hans begränsningar nog sitter mer i våra huvuden än i Jonathans kropp.
Var kommer allt ditt självförtroende ifrån?
Om man har högt självförtroende så ser man bättre ut, så tänker jag. I åttan bestämde jag mig för att tänka positivt, då får man fler vänner och ett bättre självförtroende.
Hur behandlas du i skolan?
De allra flesta är schysta mot mig och vill hjälpa till, det är bara någon gång som någon ropar något taskigt.
Vad gör du då?
Då skriker jag tillbaka. Man måste visa att man är stark och vågar säga ifrån, då slutar de och man får respekt i stället.
Hur känns det att alltid vara kortast?
Kortheten har jag inga problem med, jag gillar att vara kort! Det är värre att jag är så slö, säger han och syftar på dyslexin.
Känns det orättvist?
Ibland funderar jag över varför just jag blev så här, att jag inte blev någon annan. Men strunt samma, det går ändå inte att ändra på. Jag får nöja mig med det jag har.
När Jonathan får frågan om vad han drömmer om blir det tyst. Länge.
Mina drömmar brukar gå i uppfyllelse. Just nu drömmer jag inte om någonting, jo en pizzeria, men den vill jag inte ha förrän jag blir gammal.
Tänk som Jonathan - här är fördelarna med hans handikapp:
Folk är väldigt hjälpsamma och det är lätt att få kontakt.
Man blir målinriktad.
Man blir bra på att lösa problem.
Det är lätt att gömma sig.
Så jobbar vi med nyheter