Stormen runt Ari blev onödigt stark
En namninsamling var ett sista (?) försök att förmå styrelsen att lägga alla korten på bordet. Varför sparkades Ari Ruohonen som tränare för IBK Oxelsöund?
De som är på Aris sida har inte alls köpt styrelsens förklaringar.
Framförallt har man hakat upp sig på de där oklara detaljerna som styrelsen tycker är deras ensak och ingen annans.
Stormen har inte ebbat ut.
Själv är jag övertygad om att vi allihop kan lägga detaljerna åt sidan.
Ordföranden Nils-Erik Duseng svarar nej, nej och åter nej på frågor om det finns någon allvarlig enskild händelse som tvingat fram beslutet att sparka Ruohonen.
Ari har inte förskingrat några pengar eller gjort sig skyldig till något annat kraftigt klavertramp.
I stället är det många bäckar små som gjort att styrelsen bestämt en ny färdriktning för föreningen utan Ari Ruohonen.
Ari Ruohonen är en speciell människa, det erkänner han gärna själv. Han är stark, kaxig, stolt och högljudd. Han tar plats. Han är som han är. Gillar man honom inte så bekommer det inte Ari Ruohonen särskilt mycket. Han har andra personer i sin omgivning som gillar honom desto mer.
Jag tror att styrelsen kände sig överkörd av den enmansshow som Ari Ruohonen kan vara. Alltså körde styrelsen i sin tur över Ari Ruohonen.
Den ledsnade på att tränaren vuxit sig större än föreningen, på ständiga kommentarer utifrån om högljudde Ruohonens agerande.
När laget sladdade i tabellen hade man en anledning att gömma sig bakom.
Sådana tyckte man uppenbarligen att man behövde när det gällde en kille som varit med och startat föreningen och nästan blivit en ikon i IBK.
Man plockade fram några fler anledningar som man trodde skulle öka förståelsen för beslutet bland oxelösundarna.
Jag tror som sagt att vi kan strunta i detaljerna. Styrelsen ville bli av med en person som den uppfattade som besvärlig. Svårare än så var det inte när det gäller sakfrågan.
En styrelse har all rätt i världen att säga att det sportsliga resultatet är för dåligt. En styrelse kan utan vidare sparka en tränare om den känner att det är för föreningens bästa.
Men man valde ett synnerligen klantigt sätt att gå tillväga.
Självklart visste sportchefen Stefan Johansson och resten av styrelsen vad det var för en person man förlängde kontraktet med i somras. Där fanns första chansen att agera.
Man borde ha sett problemen komma och när droppandet från många bäckar små till slut fyllt en hel bägare i styrelserummet borde man väntat med att göra sig av med Ruohonen tills kontraktet gått ut och säsongen var över.
Skit samma om man då hade legat i trean igen. Det kanske man gör ändå och vill man bygga en framtid utan Ruohonen så är det ingen fara att skynda långsamt, det är snarare en fördel.
Ett annat stort misstag var förstås att man inte var tillräckligt tydlig och smart när man bestämde sig för att sparka tränaren mitt under säsongen. Man pratade inte med spelarna innan, spelare som nästan mangrant ville ha kvar sin tränare. Man var uppenbarligen inte intresserade av att föra en dialog med Ruohonen, och gav honom därmed ingen chans.
Styrelsens tveksamma agerande i samband med att Ruohonen fick sparken orsakade en vinterlång hätsk sandlådedebatt som fick sin kulmen när en av styrelseledamöterna anonymt hotades till livet om inte tränaren fick komma tillbaka.
Hela karusellen blev än märkligare när Ruohonen själv plötsligt blev tränare för tidigare bittra fienden Onyx.
Soppor brukar det blir när tränare får gå. De är tillräckligt matiga som de är, utan de snaskiga detaljer som aldrig har funnits i det här fallet. Man kan hoppas att någon annan styrelse har lärt sig något av just den här soppan.
Så jobbar vi med nyheter