Storsatsning som höll

Jo tack, riktigt bra. Det klingade stort och flott, när stråkarna bar upp melodierna med färgläggning från träblåset och klös och djup klangbotten från brasset. Peter Asplund själv glänste på trumpet och tog fram allvaret på flygelhorn medan Jakob Karlzon spred sparsmakat glitter från flygeln (fast den ibland lät för hårt uppmickad).
Så långt blev kvällen en storsatsning som höll.
Men än mer var frågan om publiken kunde lockas inomhus så här tidigt på säsongen. Normalt skulle ju denna konsert varit den stora attraktionen på Jazz på slottet denna vackra sensommarkväll.
Osäker ekonomi för jazzklubben gjorde dock att det inte blev någon slottsjazz i år heller. Och konserten med ”Asplund Meets Bernstein” fick flytta till Culturum. Just det var tveklöst bara en fördel för lyssningen och koncentrationen. Nu kunde ljudet mikrofonförstärkas med mycket större kontroll och balans. Och de många känsliga ställena i musiken fick klinga ostörda. Duetten Asplund-Karlzon i ”Neverland” var ren magi, exempelvis.
Men över fyrtio musiker på scenen måste kosta en förmögenhet, och så var det också den största satsningen någonsin i JazzON:s historia. Säkert borde det varit fullsatt för att få ihop klubbens ekonomi igen. Skönt ändå att det kom så många att salen kändes halvfull.
Kanske att Peter Asplunds projekt skrämmer bort både jazzdiggare och konsertpublik som inte vill ha crossover. Ändå är det snart 90 år sedan Gershwin och ”Rhapsody in Blue” och sedan en lång rad av musikaler med genreblandning och symfonisk jazz.
Kanske är Bernstein i dag ute i kylan? Förutom med ”West Side Story” förstås.
I så fall var det ju på sätt och vis bra att vi fick höra så mycket annat av honom. Tyvärr fick konserten en slagsida åt det allvarliga och långsamma, som ”Bernstein goes Bruckner”. Då är det fel, för Bernstein var också storstadspuls med visselpipa och hektiska danser.
Och ”Glitter and Be Gay” är ju också en halsbrytande koloraturaria men det var borta. Och ”I Feel Pretty” var mest tråkig.
Mer i stället av det som kom sist, om ni ska vinna publik. Då hördes en gungande rytmisk musikglädje i ”Tonight”. Och surprise, surprise: när Peter Asplund tog sångmikrofonen hördes bakom honom skönaste jazzsvänget, när orkesterns 14 blåsare lekte storband. Omöjligt, men jag hörde saxofonerna.