Ni hör väl detta, både musikälskare och beslutsfattare. Att det i tio år har ordnats sex sju konserter och andra program årligen tack vare denna förening. I lilla Björnlunda. Imponerande också med tanke på den höga nivån.
Någon tyckte kanske att det blev en lite för lång kväll. Eller att ett podium borde funnits så vi kunnat se de medverkande bättre. Eller att en presentatör kunde hållit ihop kvällen. Visst.
Men viktigast var bredden och variationen, när nu så många artister kom tillbaka till firandet.
Till medeltidens världsligt dansande blockflöjter och smattrande slagverk fördes vi av supertrion Frispel, där en didgeridoo stod för det brölande farliga med spännande spräckta höjdtoner. Ett minidrama som stark enmansteater blev Nadja Frankes monolog om hur en adelsflicka lyckades bli Clara av Assissi trots faderns hårda motstånd.
Barocken som intellektuell stämföring fick vi från Peter och Mats Olofsson, som med sina virtuosa dubbelgrepp på fiol och cello fick passacaglian av Händel/Halvorsen att låta som kvartett. Otroligt. Som ren virtuos med egna infall trollband Per Gross på blockflöjt i Vivaldi-konserten i G-dur. Bra med gitarr till de fyra stråkarna.
Den sene Mozart förundrade även denna kväll, allra mest genom Stefan Hargs vackra klarinettspel i kvintettens båda första satser och med de fyra stråkarna som skönast i den sordinerade satsen. Bara någon generation senare är vi i en annan värld av ljus och lyckligt sprudlande tonåringsglädje med Mendelssohn. Och aldrig mer så än i oktetten, som vi fick höra glöda con fuoco (med eld) i förstasatsen. (Någon repris kunde kanske strukits.)
Sång och romantik var det ovanligt lite av, men Paula Hoffman förde oss allvarsamt in i dödens närhet i Brahms Gestillte Sehnsuch, bronsfärgad av Sussie Magnussons altfiol.
Sist må man säga att det hedrar Björnlunda att så mycket var modernt eller rent av nyskrivet.
Mårten Falk presenterade en moll-klangskön gitarrklassiker: preludium nr 1 av Villa-Lobos. Även Piazzollas långsamma tango Oblivion svider i själen men det var skönt att följa med piantrions spel i lördags. Och så lyckades blott 11-årige Rasmus Johansson hitta rätt uttyck och nostalgisk trumpetklang för Benny Golson evergreen I Remember Clifford.
Exotiskt japanskt med många överraskningar som smällar och fotstamp och strängaskrapningar tog harpisten Stina Hellberg Agback fram i Toshiro Mayuzumis stycke Rokudan. Oväntat roligt att lyssna till. Och det blev verkligen också Arvo Pärts tolvtons-stycke Partita, så snärtigt och rytmiskt drivande som pianisten Katarina Ström-Harg spelade det.
För långt denna kväll men annars otoligt samspelt och ändå motrytmiskt lät det om Opposing Dance av Benjamin Staern, när Haga Duo på flöjt och gitarr ofta gick skilda vägar mot ett skrik som slut. Tur att Sareidah Hildebrand och Joakim Lundström är gifta och tänker fortsätta med det efter detta stycke som de kallade parterapi.
Nyskrivet svenskt fick vi också. Andrea Tarrodi läckert fantasieggande när hon i bilder tolkar Henri Rosseaus tavlor. Och så Marie Samuelsson, som blickar in i vargens öga och själ, när hon lagt vargars ylande på band och elektriska vildmarksljud med ekon och sedan i samarbete med kvällens solist, Jörgen Pettersson, låter altsaxofonen kommentera. Så fantasieggande!
Fride Jansson