Susanne vill vårda både språk och fötter
Det finns inga fula fötter, säger hon. Det är bara om man missköter dem som det kan bli problem.
Hon visar några bilder på tånaglar som vuxit sig krokiga och säger att en del kan vara flera centimeter tjocka. De flesta av kunderna är äldre, men det finns också en och annan dam som kommer dit för att skämma bort sig lite. Eller yngre personer som sitter i rullstol.
Det är det som är roligt, att träffa olika människor. En del är så glada och kramar om mig och ger mig pussar. Man känner att man gör något meningsfullt.
Susanne är uppväxt i Hannover, men när hon träffade sin svenske man flyttade de till södra Tyskland och levde i Ingolstadt i åtta år. För fyra år sedan landade flyttlasset i Nyköping.
Barnen kunde ingen svenska när vi flyttade men efter bara tre månader här började de prata svenska med varandra. Det gjorde mig ont plötsligt kändes det som att jag kom så långt från dem när de pratade på ett annat språk som jag inte förstod.
Hemma pratar familjen tyska och Susanne ordnar också träffar en gång i månaden med några väninnor. De går ut och äter och pratar om allt möjligt. På tyska.
Man tappar lite av sin identitet när man bor här, jag måste göra något för att hålla den vid liv.
Hon säger att hon saknar tyskan eftersom hon inte känner sig känslomässigt hemma i det svenska språket. Och ibland saknar hon att träffa människor med samma historia, som har samma erfarenheter bakom sig.
Men för mig är det en fördel att ha det här yrket när man är invandrare. Jag behöver inte kunna perfekt svenska, jag skriver bara åt mig själv och det underlättar.
Att arbeta med människor från andra kulturer kan hon också tänka sig. Och när hon blir gammal vill hon ut och resa.
Men nu är det detta jag vill göra, säger hon.
Så jobbar vi med nyheter