Svag tilltro suger mer än vampyrer

Filmen bygger på kioskvältarböckerna Twilight som de senaste åren har klistrat en halv tonårsgeneration mellan bokpärmarna.
Röststarka medelålders människor förfasas över Twilightsuccén. Berättelsen cementerar könsroller där männen är kåta vilddjur, kvinnorna är oskuldsfulla flickvänner och sex inom äktenskapet är högsta ideal. Icke att förglömma är författaren Stephenie Meyer mormon, påpekar belack-arna.
I likhet med den gamla videovåldsdebatten fruktar ansvarstagande vuxna att Twilighthajpen ska skada ungdomarna. Decennier av kamp för jämställdhet och fri abort kan snart vara som bortblåsta.
Rädslan för Twilight är ogenomtänkt, speciellt med tanke på att den i många fall uttrycks av intellektuella kulturpersoner. Att unga skulle låta sig slukas av allt som flimrar förbi – i värsta fall på något så förrädiskt som Facebook (!) – har aldrig varit sant. Twilight har blivit en succé eftersom det är en väldigt spännande berättelse. En kult har uppstått i jämförelse med hausserna kring Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter.
Kritiken mot Twilight är densamma som den som riktats mot allt från tv-serierna Desperate Housewives och Mad Men till surdegstrenden och modet där unga män röker pipa och bär kostym. De här populärkulturella företeelserna ses som steg tillbaka till femtiotalet. Kvinnor förväntas vara kjolklädda hemmafruar som står i köket, män antas dra in familjens levebröd och klä sig som riktiga karlar. Det hela antas vara bekräftat av inredningstrenden med genuina prylar från 50-talet.
Att tro att jämställdheten är i fara och att bevisa det med den förhärskande popkulturen är att göra det lätt för sig.
Att flirta med det traditionella är enligt humanistiska teorier symptomatiskt i orostider. Enligt samma teorier drog det i gång i USA efter 11 september 2001 och späs nu på av det ekonomiskt instabila läget.
Att inreda med loppisprylar från förr blir tryggt och mysigt. Att unga män klär sig som farbröder beror på mannens identitetskris. I uppvaknandet från jämställdhetskampen letar mannen efter en ny position, där varken velourpappan eller familjeförsörjaren ska göra sig påminda.
80- och 90-talisterna är den icke-revolterande generationen, uppfostrade av föräldrar färgade av 1968-andan. Revolten blir välputsade skor, mustasch och gubbasker.
Det vi ser i popkulturen är trender, som alltid symptom på tiden vi lever i. Hos många unga är det en ironisk flirt med det förflutna, i en postmaterialstisk värld där en dyr mobiltelefon inte väcker uppseende.
Det har ingenting med jämställdhet att göra. Ogifta tonåringar kommer inte sluta ha sex och kvinnor kommer inte fjättras vid spisen igen.