Svår musik i dödens närhet
Nivån är ofta sensationell på kammarmusiken i Trosa. Så entusiastiskt har jag rapporterat tidigare. Och konserten i torsdags kväll bekräftade med eftertryck detta.
Sådan spelskicklighet går det åt med så krävande musik som denna gång. Och i en trio finns inget att gömma sig bakom tvärtom gäller det inte sällan att var och en ska låta som två. Det klarade de också galant, och jag saknade inget under konserten.
Men viktigast av allt var att de verkade gilla att spela tillsammans, när de nu för första gången gett sig ut som en stråktrio på en turné för Rikskonserter.
De inledde och avslutade med utåtriktad musik som var ungdomlig i sinnet och lätt att tycka om.
Ernst von Dohnanyi skrev sin underbara, femsatsiga Serenad år 1902 med en del rytmiskt-melodiskt ungerskt i tonfallen och en del av Brahms fast mer genomlyst. Full fart var det ofta över musiken i torsdags i de myllrande, utåtriktade satserna, men lika lysande spelade trion de två långsamma satserna med mjuk melodik och ibland en trånande kromatik som påminner om Mahler och den hyperromantiske Schönberg.
Lysande måste man också säga om deras Beethoven-trio opus 9 nr 1 med ett samspel som hela tiden levde och med sådan variation på stråkföringen att man häpnade. Stort ljud med klös men aldrig oskönt hörde vi i de snabba satserna, inte minst i det virtuosa prestot, medan adagiot gungade fram i tretakt så smeksamt sjungande att Beethoven måste ha varit förälskad
Bo Linde var då strävare i sin trio från 1968 med energiskt framdrivna, självständiga stämmor. Men spelet var en superprestation liksom det blotta faktum att denna bortglömda musik fick spelrum.
Mest svårspelad av allt måste Arnold Schönbergs trio vara. Men från de tre musikerna i torsdags verkade det lätt och ofta melodiskt, ibland romantiskt, mitt i all dissonant tolvtonsteknik och extrema kast mellan starkt och svagt.
Behållningen ökade också av att musikerna berättade om Schönbergs trio från 1946 och dess bakgrund i en livshotande hjärtattack och inledde med små klingande exempel ur stycket.
Likaså var det trevligt att höra dem berätta om sina klenoder till instrument: äldst av dem altfiolen från Brescia från 1590.
Så jobbar vi med nyheter