Svåra frågor i gränslandet

Någonstans finns en gräns där människan överger förnuftet för galenskapen. Någonstans finns en gräns där vi överger humaniteten till förmån för hatet. Vi lever i en värld där gränser dagligen dras, suddas ut eller förflyttas. Det är utvecklingen i detta gränsland som gör vårt samhälle till det är idag.
På torget i Nyköping står en buss som vill få oss att fästa blicken på gränser och dessas inverkan på det samhälle vi formar. Utställningen Gränser är en tankeväckande produkt från Forum för levande historia, här i samverkan med Sörmlands museum. Det går att läsa in mycket i det som fyller väggarna. Bilder, texter. Frågor ur vårt förflutna och dilemman av i dag. Men framför allt ser vi en illustration av hur något i det lilla kan sluta i något så förfärande stort. Hur en liten diskriminerande åtgärd kan sluta i dehumanisering av människor.

På kortväggen sitter en lista över vad judar inte fick göra, hur hindren steg för steg utökades i Nazityskland. I takt med dessa människor belades med en allt större kollektiv skuld, var det allt färre som såg dem och deras öde. Reaktionerna var små när människor som bekände sig till judendomen förbjöds ha telefon, när de inte fick ha ytterkläder, när de sattes i järnvägsvagnar och fördes bort ur vardagen till gaskammare och förintelseläger. Likgiltigheten var också ett val. En gränsdragning mellan vi och de andra, dem vi inte bryr oss om.
Det handlar inte bara om Tyskland på 30-talet. Bara några bilder bort ser vi en bild från en samtida studentdemonstration på Östermalm. Vita mössor, strama miner. Och så banderollen: Stoppa judeimporten. Som om det handlar om varor och inte människor.
Minnet är selektivt. Vi minns ofta bara det som passar in, det vill vi minnas. Det obehagliga, skorrande och samvetstyngande trollas bort. Det kommer vi inte ihåg, lägligt nog. Det blir till förnekelse och revisionism. Våra handlingar får konsekvenser, en del oanade och omedvetna. Det vi säger och gör formar moralkoder, våra handlingar illustrerar hur vi tänker. Inte minst är detta så i politiken, liksom inom journalistiken där gränsen mellan subjektivitet och objektivitet ofta är hårfin. Det är i samhällsdebatten vi sätter gränser, det vi tolererar och fördömer, det vi applåderar och ignorerar. Likgiltigheten är inte neutral.

I utställningen sätts fokus på intressanta och svåra gränsdragningar. Några är inte självklara. Var går exempelvis gränsen för civil olydnad och när övergår det i destruktivitet och förnekande av andra människors rättigheter?
I Nyköping fyller man på med frågan om dödshjälp, symboliserad av en spruta, där en del kommer från veterinärens väska och kanylen från läkarens. Vad är rätt, vad är fel? Vems är beslutet? Vid invigningen berättade Kjerstin Arnesson från Nyköpings smådjursklinik hur hon motiverar sina svåra val i gränslandet mellan liv och död med en djup och berörande aktning för det levande.
Gränserna du och jag sätter idag blir någon annans i morgon. Om vi lägger oss i vinn om att vara trogna våra ideal och de värden som vi själva vill bemötas med, försvarar vi också de gränser som värnar människovärde och ömsesidig respekt.