Svart familjedrama med obönhörligt slut

Ingredienserna i Jan Carles korta kammarspel ”Efter begravningen” känns igen från svarta familjedramer av Eugene O’Neill, August Strindberg och Lars Norén.
Den här gången är det en mor och en son som ska tala ut. Den just begravde familjefadern kastar tunga skuggor över samtalet och någon försoning är svår att ana. Mamman vet precis var hon placera sina välvässade giftpilar och sonen har för länge sedan gett upp hoppet om ett möte. Jan Carle har en bra blick för hur familjelivet kan skava och trycka ner och hur det kan bli när år av bitterhet, sorg och längtan plötsligt bubblar upp till ytan.
Från första början står det klart att regissören Curt Ohlson inte tänkt att vi ska identifiera oss med de två på scen. Spelstilen är tillskruvad ett extra varv och det är ingen tvekan om att det är ”teater” vi ser. Tolkningen håller känslorna tillbaka. Här ska vi iaktta, inte leva oss in i.
Kanske är det förhöjda skådespeleriet ett försök att tackla den ganska litterära texten. Uttryck som ”tillkortakommanden i sällskapslivet” ligger kanske inte alltid så lätt i munnen för en skådespelare. Det distanserade blir förstås också ett sätt att gestalta kontaktlösheten i relationen, men jag är ändå nyfiken på vad som hade hänt med pjäsen med ett realistiskt skådespeleri som känts mer på liv och död.
”Efter begravningen” griper nämligen tag bäst just i de stunder då skådespelarna Ewa Westin och Kenneth Bodin släpper den teatrala spelstilen och själva bottnar i texten. Då känns den trasiga och tilltufsade lilla familjen framme på scen alldeles äkta och deras djupfrysta relationer berör på djupet.
O’Neill och Norén har vant oss vid att en uppgörelse av den här dimensionen ska mynna ut i åtminstone en bräcklig fred, men det lämnar Jan Carle till betraktarens fantasi. När samtalet bryts efter ganska exakt en timme känns det som om mor och son bokstavligt talat inte kommit en centimeter närmare varandra. Jag gillar det slutet. Texten försöker inte släta över utan låter tillvaron förbli så nattsvart som den ibland faktiskt kan vara.