Svart familjedrama väger oväntat lätt

Mamma Mary kämpar förgäves med sitt morfinmissbruk, snåla pappa James håller hårt i både pengar och krossade drömmar, storebror Jamie hinkar desperat i sig whiskey och hostande lillebror Edmund inväntar otåligt läkarens dystra besked.
Det enda som håller ihop denna sorgliga kvartett är anklagelser, livslögner och desperation – och möjligen ett sedan länge förlorat hopp om kärlek.
Pjäsen är en grym studie i missbrukarfamiljens komplexa nät av beroende och medberoende, en klaustrofobisk skildring av familjen som fängelse – direkt hämtad från Eugene O’Neills egen uppväxt.
När Maria Löfgren nu sätter upp ”Lång dags färd” är det tveklöst mamma Mary som står i centrum. Maria Selbing börjar föreställningen lite trevande, men gestaltar sedan trovärdigt Marys känslomässiga berg-och-dal-bana – från den ångestladdade oron för sonen och försöken att naivt vifta bort allt allvarsprat till missbrukarens tröttsamma evighetstjatande om oförrätter i det förflutna.
O’Neills klassiker är verkligen en resa mot helvetet – utan returbiljett – men i Riksteaterns tappning väger dramat förvånansvärt lätt. Enskilda scener fungerar bra, men det finns ett märkligt osynligt filter mellan skådespelarna som gör att ingen sammandrabbning gör riktigt ont i magen. Inte ens de giftigaste angreppen och de vassaste pilarna tar riktigt hårt.
De stiliserade dansinslagen som lagts in mellan scenerna är nog tänkta att ge ordlöst uttryck för textens ångest, men bryter bara abrupt mot naturalismen och påminner oss om att det är teater vi ser.
Då fungerar Özlem Dijle Neva Yigitbas rastlösa trumspel bättre. Insprängt i föreställningen ger det dramat en nerv som ofta saknas i de polerade replikskiftena.
De nattliga uppgörelserna i familjen Tyrones sommarhus ska vara rakbladsvassa och på liv och död. Men i den här uppsättningen blir ”Lång dags färd” mer av en distanserad och prydlig klassiker.
Det är inte dåligt, inte alls. Bara inte tillräckligt angeläget och starkt för att man som åskådare ska känna sig berörd på allvar.