I synnerhet i den period i livet då allting är i rörelse och prioriteringarna förflyttas, eller förväntas förflyttas, till en annan sorts familj än den som den symbiotiska vänskapen dittills har stått för. För Hilda och Kathryn är det där inget problem. Ingen av dem har något sammanhang som är mer lockande än det som vänskapen erbjuder. Det enda som väntar Hilda (Rakel Wärmländer) när hon kommer hem från sitt jobb som mentalskötare är en bitter mamma som spyr elakheter över sin misslyckade dotter. En rejäl påsättning är i mammans ögon vad dottern skulle behöva, men inte ens det klarar hon av att ordna.
Yvonne Lombard gör Hildas mamma till en martyr som badar i självömkan och gnäller över sin ensamhet, men njuter av att håna sitt enda sällskap. Hon levererar sina spydigheter med sådan obehaglig precision att du känner hur de äter sig in i Hilda och vill skrika åt henne att rädda sig själv och lämna mamman till sitt öde. Men Hilda stannar och får utlopp för sin vrede i dagdrömmar om mammans död. Men så har hon också Leonard Cohen. När vardagen bli outhärdlig finns Leonard där med ett fotbad och en tröstande textrad.
Förutom Leonard Cohen är vännen Kathryn Hildas ventil. Cecilia Frodes alkoholiserade mäklare är precis lika ensam som alla andra i Chris Lees pjäs. Hon har separerat från maken Nigel för att hon inte står ut med att vara behövd, att någon ställer krav som hon kanske inte kan leva upp till. I stället söker Kathryn tillfredsställelse via tillfälliga internetkontakter.
Trots spridda skratt och en komisk grundton är det svärtan som är den här föreställningens nav. Ensamheten bakom dockhusfasaderna i Charles Korolys scenografi är lika smärtsam som oundviklig. Precis som för Kathryn är det slitningen mellan att vara fri och ensam eller behövd och otillräcklig som får de udda existenserna i Det kan du drömma om, Hilda att välja ensamheten. Som Hildas första internetdejt, skickligt gestaltad av Morten Løvstrøm Olsen. I stället för att ta risken att släppa in någon på riktigt löser han närhetsbehovet med total fokus på sex och en manisk porrkonsumtion.
Men vad Hilda och Kathryn har som de andra karaktärerna saknar är alltså varandra. Den stundtals destruktiva vänskapen är den spricka ur vilken ett svagt ljus av hopp lyser över tillvaron. Men energinivåerna i föreställningen sviktar. Cecilia Frodes Kathryn får i rollen som väninnan en manierad ton som inte finns där i spelet mot den före detta maken Nigel. Och korta stunder balanserar man på en knivsegg mellan relevant samtidsskildring och bagatell.