Svart saga med slamrig rockmusik

Tänker ni ta med några barn på Dramatens Pinocchio i vinter är det bäst att varna dem i förväg det är inte Disneys sockersöta saga de kommer att få se.
Sven Hugo Persson har utgått från Collodis originalberättelse från slutet av 1800-talet och den har rejält med svärta.
Framförallt är Pinocchio-figuren elakare än hos Disney. Eller snarare trotsigare och obetänksammare. Utan att tänka på följderna satsar han på direkt behovstillfredsställelse.
För de yngsta kan det komma som en chock när Pinocchios hetsiga humör får honom att drämma en träklubba i huvudet på Benjamin Syrsa. Syrsan dör, men återuppstår som vålnad vilket kanske något kan mildra intrycket av den onda handlingen.
Pinocchio är en moralitet som berättar vad som händer när man följer den breda vägen. Men livet lär så småningom den lilla trädockan att känna igen skojare och ta hänsyn till andra så pass att den goda fèn till sist förvandlar honom till en riktig pojke.
På Dramatens stora scen berättas denna saga med hjälp av rockmusik, dansare, suggestivt ljus och en stram scenografi som bara antyder platser som skog, valmage och undervattensfärder.
Mycket krut har satsats på effekterna. Den blåhåriga fén flyger in på scenen,Robert Franssons dockstapplande Pinocchio springer runt bland publiken, dansarna far fram i bjärt färgsatta kläder och en rap på Rinkebysvenska är instoppad som nutidsmarkering.
Det är en infallsrik föreställning, så välmatad att själva handlingen nästan hamnar i bakgrunden. Och det vi kanske i första hand förknippar med Pinocchio näsan som växer med lögnerna avfärdas i förbifarten i en enda scen.
Som motsats till detta sceniska fyrverkeri finns Ingvar Hirdwall. Hans Gepetto är en fast klippa bland förbivirvlande dansare, byggd av aldrig sviktande faderskärlek. I Gepettos dockmakarverkstad utspelas hjärtvärmande scener som ger publiken möjlighet att verkligen ta till sig sagans budskap.
Lika förtrollande blir stämningen när Irma Schultz Kellers blåhåriga fé dyker upp på scen och sjunger med precis så klar röst som en sagofé ska ha.
Nioårsgränsen bör respekteras. Pinocchio är en ganska svart föreställning, även om tillfällen till skratt ges när Anders Beckmans sirliga syrsa, Per Svenssons korkade räv och My Holmstens sluga katt tassar in i handlingen.
Den stora frågan är vilken målgrupp regissören Agneta Ehrensvärd egentligen tänkt sig att Pinocchio ska tilltala.
Nioårsgräns, rap och stundtals slamrig rockmusik signalerar pjäs-för-yngre-tonåringar, men vill de verkligen se en fé i bedårande prinsessklänning? Och går det överhuvudtaget att locka en trettonåring till teatern för att se Pinocchio?
Och man kan ju undra hur den rätt höga musikvolymen kommer att tas emot av de farmödrar, som köper biljett till sig och barnbarnen i tron att Dramaten äntligen spelar något för hela familjen.