Det var den 23 juni som tolv pojkar och deras fotbollstränare försvann i Tham Luang-grottorna där vattennivån hade börjat stiga till följd av monsunregnen. De första dagarna gav sig dykare in i grottsystemet för att söka efter de försvunna. Samtidigt letade man utanpå berget efter nya ingångar till grottsystemet.
Så fort personalen på Saralisa Hysings klättringsföretag på Railay Beach i Krabi fick höra talas om vad som hänt gjorde de sig redo för att hjälpa till.
– De var beredda att åka upp direkt innan någon ens hade frågat för de visste att de kunde hjälpa till. Vi har hållit på med klättring och repellering sedan 1994.
Saralisa Hysing, som ursprungligen kommer från Borlänge, driver tillsammans med sin man Luang Rachsang och dottern Tuvalisa Rachsang Hysing företaget Hot Rock Climbing School på Railay Beach i Krabi. Företaget erbjuder kunder klättringskurser och möjlighet att prova på repklättring, klippklättring och repellering.
Efter att fotbollslaget blivit instängt i grottorna i Tham Luang organiserade Saralisas make Luang Rachsang ett team med personal från Hot Rock Climbing School och några andra klättringsföretag i Railay.
– Till slut var det 15 stycken som åkte, berättar Saralisa som själv stannade hemma för att ta hand om familjens företag, hus och hundar.
Genom bergsöppningar tog sig klättrare ur teamet från Railay 360 meter ner i berget.
– I timmar förlorade man kontakten med klättrarna då de befann sig för djupt in i berget, men vi visste att de vet vad de gör så vi var inte oroliga, säger Saralisa.
Klättrarna kunde höra de instängda pojkarnas rop på hjälp.
– De hade hört skrik och rop därinne så de kunde bekräfta att de måste vara i livet, eller att någon måste vara i livet.
Den 2 juli hittade dykare hela gruppen vid liv. Räddningsarbetet blev farligt. Den 6 juli avled en erfaren dykare. Klättrarna från Railay återvände hem, men kallades snart tillbaka.
– De hann bara hem efter 24 timmars körning från Chiang Rai när guvernören och militären ville ha dem tillbaka for att hjälpa till att få ut pojkarna. Ett plan hämtade upp dem nästa morgon.
Åter på plats fick halva teamet vänta nedanför berget medan den andra halvan begav sig upp till toppen.
– De skulle hitta en plan B att ta sig in i grottan om inte plan A lyckades eller måste avbrytas. Deras jobb var att hitta en ingång från toppen och även hitta ingångar som kunde leda in syre for man var rädd att syret tog slut inne i berget
Saralisa berättar att räddningsledningen gav teamet begränsat med information och att informationen lämnades stegvis.
– Ingenting skulle locka dit media.
Teamet från Railay har fått hjälp med sitt uppehälle av lokalbefolkningen under räddningsarbetet.
– De har fått bo hemma hos olika familjer och de som äger skolan och sådär. Alla visar stor uppskattning genom att hjälpa dem med boende och mat och allt.
Den 8 juli påbörjades evakueringen och fyra pojkar räddades ur grottan. I tisdags, den 10 juli, fördes de sista pojkarna och tränaren ut. Därmed hade alla blivit räddade. Pojkarna kommer att vara kvar på sjukhus i en vecka för observation. Även tränaren vårdas på sjukhus. Teamet från Railay har inte träffat pojkarna. De har dock träffat en person som är ansvarig för fotbollslaget.
Saralisas man har berättat för henne på telefon att det var slående hur folk vallfärdade till platsen för att hjälpa till med räddningsarbetet. Den allmänna uppfattningen var hela tiden att man hade gott hopp om att lyckas med räddningsaktionen.
– Det fanns så mycket folk som bara ville hjälpa till, men inte riktigt hade fått direktiven vad man skulle göra. Det kom hela tiden mer folk och ställde upp med varm mat och erbjöd tvättning. Det är helt otroligt hur folk bara engagerar sig. Min man sa att alla var väldigt positiva. Det fanns inte på kartan att de inte skulle hitta pojkarna och inte kunna få ut dem. Så var det bara. Det var väl därför det lyckades.
Deltagarna i teamet från Railay har nu belönats med ett certifikat av guvernören i Chiang Rai.
– De är klart att de är glada. De är väldigt glada att deras jobb och deras närvaro har uppskattats av lokalbefolkningen och guvernören. De jobbar ju hela dagarna i hur många år som helst med klättring, men ingen gör några pengar. De har bara så att de överlever, men här är de beredda att hoppa i vår bil och köra 24 timmar upp för att de kan hjälpa till. Ingen har några pengar. Ingenting sånt var organiserat. Det tänker man inte på. De är bara tacksamma att de får hjälpa till.