Det ligger en tappad mobiltelefon på vägen, mitt framför dig. Vad gör du? Hos mig går minideckaren igång på två röda.
Nyligen hände det på min hundpromenad. Precis som jag tar upp mobilen, kommer en man gående, spejande över asfalten.
Jag visar mitt fynd, men han skakar på huvudet: "Jag letar efter min mobil. Men det där är inte min."
Displayen avslöjar att mobilen tillhör en person vars språk jag inte begriper. Men mannen vet. Det är somaliska – hans eget modersmål.
Och plötsligt står vi där, med huvudena tätt ihop, ivrigt funderande hur vi ska knäcka gåtan om mobilens ägare.
Han knappar på luren, och en kontaktlista uppenbarar sig. Han provar ett par nummer. Inget napp.
"Kolla, här är ett svenskt namn, din tur nu!". Inte heller jag får svar.
Men i nästa försök får han bingo. Mitt i all somaliska hör jag det svenska ordet för ett ställe jag känner igen, som ligger nära. Där brukar mobilens förmodade ägare dyka upp.
Mannen ler ivrigt. Jag med. Ta mig tusan, vi fixar det här!
En snabb high five, sedan raskar han vidare i jakten på sin egen, förlorade mobil och jag kvistar iväg till platsen vi fått tips om. Och se, här får jag både ett namn och en adress – som ligger ett par stenkast från mitt hus.
Jag skyndar dit, förklarar mitt ärende – men hon verkar inte förstå.
Då visar jag mobilen. Och hennes vackra ögon slår om från ängslan till att lysa av lättnad och oförställd glädje.
Hon kramar mig innerligt och länge. Säger "tack" om och om igen, samtidigt som ett par knubbiga små barnaarmar omfamnar mina knän.
Sedan vandrar jag hemåt, tacksam över mötet med främlingen som fick minideckaren att må bättre än bäst.