Svindlande summor

Den som kör bil i väldigt hög hastighet märker snart att känslan för exakt hur fort det går påverkas. En åskådare i stillastående position märker tydligt hur vansinnigt fort det går, men den som sitter bakom ratten upplever inget problem med sin hastighet. Allt flyter stadigt förbi utanför fönstren och så länge vägen är bra, tror man sig lugnt kunna luta sig tillbaka i förarsätet.
Den som rör sig i en värld där miljoner rullar som tiokronor i en mataffär kan säkert på samma sätt bli förblindad. Möjligen var det något liknande som fick Percy Barnevik och Göran Lindahl att träffa sina vansinniga pensionsavtal. Drygt en och en halv miljard kronor är onekligen svindlande summor. I synnerhet i skenet av att deras skapelse ABB inte är någon finansiell succé, utan snarast en koloss på asbetsskadade lerfötter.
När girigheten trycker på gasen tycks det inte finnas några hastighetsgränser, bara en önskan om mer och en tro att man har vägen för sig själva. Ändå kvarstår frågan hur i hela friden sådana här avtal har kunnat godkännas av ansvarstagande styrelser. Precis som i trafiken krävs det nämligen inte bara kunskap om regelverket och handhavandeskapet, det behövs också gott omdöme och sunt förnuft. Detta lyser onekligen med sin frånvaro i de aktuella pensionsavtalen.
Kvar står ett finansiellt sargat ABB och hundratusentals svikna aktieägare. Lärdomen är att börsbolagens styrelser måste ta ett större ansvar och se till att bonus och pensioner endast i undantagsfall blir avhängigt aktiemarknadens kortsiktiga och nyckfulla svängningar. I det specifika fallet finns ännu tid för moralisk räfst och rättarting. Betala tillbaka!