Swingkung i pälsmössa
I går stämde det in alldeles extra. Vem byter inte ruskigt regn och byig blåst mot trängseln och gemenskapens värme inne på Tärnan?
Än en gång måste man imponeras över hur oxelösundarna visar mangrant intresse när något är på gång, som vid denna konsert, när det blir nästan helt fullsatt.
Det kan alltså ta en stund att lämma jackan i garderoben eller köa till kaffe i pausen. Men allt verkar lösa sig med gott humör.
Och sedan på scenen går det också lugnt och tryggt till väga.
Det är nästan så att Roger Pontare skulle kunna öppna sidoverksamhet som antistresskonsult.
Missförstå inte nu, det är mest menat som beröm. Han är så formidabelt säker på alla sina insatser att han kan improvisera om något smyger sig i orkestern eller för solisten. Och som lyssnare blir man aldrig orolig för hans röst eller för textraderna.
Han sjunger svängiga One More Rhythm och inbjuder till ännu en dans till morgonen gryr. Och rösten är sensuell och till och med sexig. Om man blundar i varje fall. För en man i någon sorts svart-vitt-orange, op-mönstrad pyjamas kan inte jag tända på. Det ska vara pälsmössan då, som är mer sensuell.
Sedan går han loss på en B.B. King-blues, Im Moving On, och det gungar tungt om sången och bandet i stadiga fjärdedelar.
Riktigt häftigt blir det i en Ray Charles-cover, men då aningen snöpligt när allt är på topp är det dags för paus.
Ok, tre kvart har bandet spelat och fått köra rätt hårt. Öppningen med Cole Porters Love for Sale bådar gott. Och sedan får trumpetsektionen visa sin klass i riffiga filmmusiken till Den nakna pistolen. Tufft!
Och under kvällen dyker det upp lite ovanligt många intressanta solon på olika instrument. Bra!
Efter paus låter det smårisigt om swingpotpurriet som öppnar, men sedan tågar Pontare in till bandad Norrlands Regementes marsch.
Dessa tvära kast är typiska för Roger Pontare. Han läser utdrag ur sin beundrarpost eller en totalabsurd dikt som någon skickat. En del känns gammalt, som det där med Internetvärldens avskaffade prickar över våra svenska vokaler.
Annat lyckas bättre, som hans roliga norrländska historier och hans uppriktiga vilja att vi verkligen ska få skratta minst 18 minuter varje dag.
Som sagt, lugnet och tryggheten är befriande men helheten kan bli svajig.
Men allt glöms när han ohämmat nostalgiskt tar itu med Frank Sinatras låtar. Här kommer Fly Me to the Moon som en signaturmelodi liksom I Got You under My Skin.
Ett riktigt skönt swingkomp präglar Analyze Me, Satisfy Me, där Krister Andersson vid pianot hyssar till det ett tag med att citera Säg det i toner men inte i ord.
Roger Pontare starkaste insats blev ändå för mig balladen What Are You doing the Rest of Your Life med känsla och kärlek i rösten. Och med verkligt klangmättat spel av de fyra trombonerna.
Så jobbar vi med nyheter