Symfoniorkestern lyfter ABBA-hyllning i Norrköping
Mamma Mia är fortfarande en av de musikaler som lockar mest publik i London. Och när Norrköpings symfoniorkester nu gör sin egen ABBA-hyllning är det stort sett utsålt till de sju (!) konserterna i Norrköping och Linköping.
En extra kompgrupp finns på plats för att hjälpa till med popsoundet och fyra sångare har flugits in från Londons West End men det är ändå Norrköpings egen symfoniorkester som glittrar mest.
De gödslar generöst med stråkar och har ett härligt tryck i refrängerna. Dirigenten Martin Yates markerar tydlig attack i rörelserna och tycks ha genuint roligt där han står framför orkestern.
De fyra sångarna imponerar inte lika mycket. Visst sjunger de rent och vackert, men killarnas skolade musikalröster fungerar inte i sammanhanget. Det blir för fint och klent. Som om man satte Peter Jöback att sjunga Waterloo. Ingen melodifestivalseger i världen skulle vinnas på den kombinationen.
Bättre låter det när tjejerna står ensamma på scen. Eller när hela kvartetten och de tre körtjejerna tar i samtidigt. Då finns faktiskt ett spår av det klassiska ABBA-soundet i sången. För är det något man upptäcker när man ser och hör ABBA the symphonic celebration är det hur mycket sången egentligen betydde för ABBA:s framgångar.
Jag undrar också vem som åstadkommit kostymerna och varför. Att tjejerna gör hela showen i samma vita platåstövlar och glittriga hotpants må vara hänt. Och jag kan till och med tycka att killarnas utsvängda manchesterbyxor och uppknäppta skjortor i all sin töntighet har en viss charm.
Men de syntetblanka 70-talsslängiga perukerna som någon tryckt på killarnas huvuden, är en katastrof. Möjligen skulle de passat på en maskerad med trolltema.
Men om man kan bortse från sådant utanpåverk är ABBA the symphonic celebration en okej upplevelse. Särkilt förstås om man är ett fanatiskt ABBA-fan och kan varenda textrad utantill.
För The Symfonic Celebration är förstås ingenting annat än en drygt två timmar lång hitparad, där inledande Super Trouper avlöses av Honey Honey och vi sedan får höra Dancing Queen, Mamma Mia, Waterloo, Money Money och The Winner takes it all som på ett pärlband.
Sångarna får dock slita hårt för att få publiken att hänga med och klappa takten, trots att varenda svensk mellan tio och femtio kan texterna så gott som utantill.
Först i det avslutande potpurriet blir det riktig fart och improviserad dans bland De Geerhallens blå fåtöljer. Men då gungar det desto bättre.
Så jobbar vi med nyheter