När jag var tonåring var det ett av de absolut fulaste klädesplaggen jag visste. Västen. Ett plagg som numera även är stark associerat med den välkände Leif GW Persson som verkar bära den vid alla tillfällen - vardag som högtid. Jag kan själv medge att jag skämtat en hel del om just västar. Jag tycker till exempel fortfarande att den traditionella fotovästen är rätt ful. Men.
Det började med att jag insåg att jag behövde använda mer reflexer. Jag hittade en schysst softshellväst med svart reflextyg som jag kunde använda över jackan när jag var ute och red. Lite mer stylisch än de traditionella gula skrikande reflexvästarna som de flesta känner igen. Men föga anade jag vad den västen skulle innebära för min framtid...
Till en början kände jag mig rätt löjlig i västen. Lite som jag klädde ut mig till en mer präktig människa än jag egentligen är. Men plötsligt började västen få följa med ut på hundpromenad. Jag stod till och med och klämde lite på den innan en visit till affären, men den fick hänga kvar på grund av hästlukten. Sakta men säkert började jag inse storheten i det hånade plagget. Frihet för armarna, men varmt på kroppen. Det bästa av två världar.
Droppen var väl häromhelgen när min respektive och jag skulle ut på långpromenad. Jag gjorde en snabbanalys av vädret och tog på mig det jag tyckte passade och som hängde närmast i hallen.
– Är det där min väst?
Skammen var total – tagen på bar gärning. Förlåt mitt tonårsjag men nu blir det till att köpa en egen väst.