Tåget har gått för Bissarna
Det var en tydlig signal till lagen kring strecken: bry er inte om oss i kampen om platser i den nya division 1-serien, för vi vill inte vara med. Bissarna la sig platt mot Bollstanäs igår och föll med 0-3.
Alla var på stationen i god tid. Men när tåget gick var det ingen hemmaspelare med. Krasst uttryckt; dom sket i att hoppa på.
Jag har inga ord. Bara en massa klyschor. Det kanske är lika bra att hålla tyst.
Lagkaptenen Christer Gustavsson var samlad efter slutsignalen. När han fick höra att Syrianska och Visby/Gute spelat oavgjort undslapp han sig en suck som sa mer än tusen klyschor. Bissarna hade kunnat vara med, men är det inte.
Nej, det känns ju som att det är kört nu. Och spelar vi så här är det ju kört lik förbannat.
Inte heller tränaren Stefan Fredriksson hymlade:
Vi kan inte gå och säga att vi fortfarande har chansen. Nu handlar det i stället om att avsluta med nån sorts värdighet.
Nyköping hade kontroll på den första halvleken, spelade smånätt, ägde mycket boll. Man saknade lite forwardslöpningar och önskade sig mer beslutsamhet, men hade inte en tanke på att det skulle kunna bli så dåligt att det gick över gränsen till det pinsamma efter paus.
Vi skulle gasa på lite mer, höja bolltempot. Det gjorde vi absolut inte. Vi slog av tio procent ytterligare på takten.
En enda gång lyste det om spelarna i Bissarna. Av ilska, sedan Stefan Dolkow rakat in sitt första mål efter ett inspel från kanten.
Spelaren tog ett riktigt fint livtag på Johan Larsson. Alla liksom vände om för frispark. I stället kom ett inspel och ett mål, kommenterade Christer Gustavsson.
20 en kort stund senare tog knäcken på ett lag som redan hade börjat jobba hårt på att kvala in till SM i håglöshet.
Renato Braga hade några individuella straffområdesprestationer som hade kunnat resultera. Unge Andres Stensson gjorde ett jättepiggt inhopp. Ola Pettersson försökte mana på. Men Bissarna kom aldrig i närheten.
Jag kan inte förstå hur det kan vara så lite energi hos spelarna i en match som den här. Vi visade inte alls att vi ville vara med, inte med kroppsspråk, med prat eller med hållning. Det var faktiskt pinsamt, sa Stefan Fredriksson, mer ledsen än förbannad.
Så jobbar vi med nyheter