Tajta polisonger som förtjänar större publik

Det doftar direkt sjuttiotal när bandet kliver upp på scen som torsdagskvällens huvudakt. De tunga och Black Sabbath-osande riffen dånar kraftigt ut mot den tunna skaran av människor som ändå lämnat öltältet.
Sideburn visar under drygt en timme att de är eatt oerhört välslipat band med god humor. De skämtar friskt ur skägget och gör ett tappert försök med att tända en publik som inte finns. Bandet får ytterst lite respons mellan låtarna men gasar ändå på med sångaren Jani Katajai i spetsen. Med en riktigt stark och säker röst lyfter han upp kvartettens melodiösa refränger.
Men Sideburn är som bäst när tempot sänks – och tyngden består. Låten ”Shapes” från albumet The Demon Dance visar bandets många sidor. Ett maffigt progressivt rockverk vars inledning låter som en metalversion av Led Zeppelins ”Kashmir”. Jani Katajai byter ibland bort gitarren mot dans med tamburin. Detta för att ge ännu mer andrum åt sologitarristen Morgan Zocek, som lätt tar över rodret med sina Zakk Wylde-poserande vrålsolon. Något som även ger bandet en touch av åttiotalets hårda stunder.
Sideburn varvar mellan både nytt och äldre material och serverar en något mer bluesig känsla när en låt från den kommande plattan presenteras. Framträdandet är riktigt slipat, men jag önskar mig mer lekfullhet bandet emellan. Ibland blir det lite väl mycket fokus på gitarrens machosolon.
Sideburn håller gott mod spelningen igenom men energin avtar lätt när applåderna blir allt tunnare. När bandet ställer frågan om det är mycket mygg som bits blir luften så tyst att jag nästan tror att malarian har skördat hela Nyköpings befolkning. Tystnaden bryts dock av väderleksrapporten som hörs ut från ena gitarrförstärkaren.
Detta band förtjänar mycket mer och trots allt fortsätter de professionella snubbarna att riva av dängor med ren tyngd. Låten ”Hold me in your light” blir ett snyggt avslut och de få cowboyhattarna med skägg får i alla fall strosa hem med ett leende på läpparna.
Jimmy Karlsson