Tänk att man kan leva så länge på minnen
Vilket pucko, tänker ni nu. Jag förstår det, för hur många brukar bli alldeles lyckliga av lite sand i skorna?
Men det är inte sanden i sig som gör att jag blir så glad. Nej, det är alla minnen som sanden framkallar.
Den här sanden har nämligen följt med mig hem från en alldeles underbar solsemester som jag och mina vänner var på i somras.
Det är härligt hur länge man kan leva på ett underbart minne. Nu har det gått ett antal veckor sedan vi kom hem till Sverige igen. Den lilla solbrännan som man faktiskt hade, är numera puts väck och dessutom är dygnsrytmen nästan återställd. Som om det inte vore nog så har även skolan satt igång igen och livet har återgått till det normala. Men jag lever fortfarande på känslan som den där resan gav mig.
För varje gång något händer som påminner om resan, till exempel att sand kommer upp ur skosulorna, blir jag överlycklig och så kommer alla minnen tillbaka fort som bara den.
En annan sak som håller minnena vid liv är alla fotografier som vi tog. Alla strand- och partybilder kommer nog att hålla mitt mod uppe när nu hösten drar in med allt sitt regn och rusk. Det är då, när det regnar som mest och vinden blåser som hårdast, det är då man kan ta fram korten och återigen få känna den där härliga sommarvärmen.
Även musik gör att man minns saker. Jag måste erkänna att jag inte tyckte särkilt mycket om dålig radiopop innan jag åkte iväg. Men sedan jag kom hem har jag blivit en riktig popnörd. Man skulle ju kunna tro att det beror på att jag har upptäckt att jag tycker om radiopop, men så är det inte.
Egentligen tycker jag att många av de låtar jag har på min mp3 är riktigt dåliga men just för att jag får massor av fina minnen när jag hör dem så tycker jag om dem.
Så om ni ursäktar så ska jag nu gå och titta på mina kort och lyssna på lite pop.
Så jobbar vi med nyheter