Tänkvärt om våra liv fram till upploppet

Kungliga Operan i Stockholm har haft urpremiär på ett beställningsverk av Thomas Jennefelt och Niklas Rådström. Stor opera har det blivit som ställer de svåra och eviga frågorna om livet. Svårbehandlat är detta på en scen förstås, det märks ibland. Och inte är detta en lättsam opera inte.

Här finns inte heller någon vanlig intrig utan allt verkar vara ett mardrömsspel. Starten är trög med desorienterad kvinna (Lena Hoel) i kylig kontorsmiljö. Muskelvärk har hon redan, när någon form av livskris drabbar henne.
En fotbollsspelare (Karl-Magnus Fredriksson) visar henne att livet är som en boll. En löpare (Lars Arvidson med illusoriska slow motion-steg) hävdar att det är som att löpa jorden runt. En höjdhoppare (Eva Sahlin) visar att det är ansatsen, inte själva hoppet. Vackert tröstande sjunger de turvis för henne.

Idrottens roller i vår värld är alltså ämnet. Sportens hjältar är ju vår tids gudar men också gladiatorer. De pressar sig själva till blodsmak. Åskådarna vrålar efter högre, snabbare, fortare. Och massmedierna hyllar först och krossar sedan. Eller lämnar åt tystnaden.
Men viktigast i operan är hur idrottarnas kamp för en kort tids stjärnglans också blir en symbol för våra ack så korta liv, där vi en gång alla kommer att stupa på sista upploppet. Det är i denna fördjupning i andra akten som verket har sin styrka. Förlorarna (bland dem en desperat Niklas Björling Rygert) hålls där i ett Hades av underjordisk längtan tillbaka till livet och tävlingsarenan.

Och loppet däruppe på löparbanan är inget annat än våra liv från barndom till dödens final, allt detta cyniskt kommenterat av en radioreporter (Harald Nygren) som låter som en kopia av Thommy Engstrand.

Körsångarna har mycket att sjunga och myllra på scenen tillsammans med solister och statister, akrobater och dansare. Hovkapellet spelar i sommarljusa kläder och sitter bakerst på scenen, så att spelet kan ske nära oss och nå ut i salongen. Nya grepp alltså.
Musiken är lätt att uppfatta, ibland brutal, men över lag för mycket à la amerikansk minimalism för mig. Men den samlar sig ibland till en svindlande skönhet, och Lena Hoel i huvudrollen gör mycket av dessa lyriska avsnitt. Likaså av den desperata viljan att hitta en mening och att hoppa av till en tillvaro i frihet. Att operan är sevärd är mycket hennes förtjänst.

Poetisk är också texten men inte helt fri från naturlyriska schabloner med grönt gräs och blå himmel. Tanken att livet är som en fotboll förvaltas dock fint.
Men Strindberg/Lidholm visade att det är synd om människorna ännu starkare i Ett drömspel.
Och det var Martinson som hittade den kosmiskt geniala formuleringen ombord på Aniara: En liten blåsa i Guds andes glas.