Tät trio med stämsång
Det gäller bara att välja, förstås. De har ju varit i branschen så länge och hunnit sjunga det mesta, var för sig och som trio, också tillsammans med andra artister.
Fyra teman hade de valt denna gång: kärlek och längtan, humor och protest. Taube blev då självskriven medan Robert Broberg blev jokern. Och överraskningen var hyllningen till Mannen med ny text till Walk between the raindrops av Steely Dan och med läcker hammond från Kjell Öhman.
På så vis fick de en viss ordning på sitt program. Men genrerna visade samtidigt på en ovanlig bredd, från visa och chanson till ballad och canción, samba och bossa nova, även blues och rock-boogie.
En del synpunkter kan man ha: att de uppmickade trummorna ibland dränkte i onödan; att det var snyggt med ljusregi men att trions ansikten kom i slagskugga.
Och så var publiken fåtalig, säkert delvis som följd av en programkrock i stan.
Men som helhet bjöd kvällen på verkligt kvalificerad underhållning av musiker som kan sjungandets och spelandets konst.
Ta bara potpurriet på fyra av Ellingtons klassiska låtar. Stämsången sitter så himla skönt liksom kompet. Och tempoövergångarna går som en barnlek.
Lite hajar jag till inför tilltaget att sätta svensk text till Lars Gullins Dannys Dream. Det är på gränsen med rader som en dag tinar hjärtats is, världen blir ett paradis.
Men stämsången och det sköna kompet övervinner snart min tvekan.
Vissa sånger kan kännas utslitna eller naiva i dag, exempelvis I natt jag drömde någonting, trots att temat är skrämmande aktuellt.
Då har Tage Danielssons ord till Var blev ni av överlevt bättre, och trots att sången är Monica Zetterlunds egendom fungerade den fint också i går kväll.
Av trions röster var Mia Adolphsons det solida fundamentet men också ett härligt soloinstrument för Säg vad ni vill och Jag står här på ett torg och Snurra min jord, alla med texter av Lars Forssell. Vilken värme och vilken närvaro i texten!
Diana Nunez verkade allra mest av de tre ha direktkontakt från tonerna ut i kroppen och kom loss i I got Freedom. Men hon gav också nytt och känsligt liv åt den en gång svårt slitna Gracias a la vida, här på Violeta Parras originalspanska.
Säkert är det orättvist mot Anita Strandell, men den gamla fäbodpsalmen tycker jag ska sparas och sjungas så enkelt som möjligt.
Premiär var det också för detta nya program på cirka en och en halv timme på raken. Lite märktes det allt på några osynkade danssteg och gester, på någon skev ton. Kanske också på att trions sammanbindande ord till publiken kunde bli lite föreläsande eller högtravande.
Hellre då dikterna av Eeva Kilpi, Alf Henrikson och Verner von Heidenstam, som vi fick höra så fint upplästa.
Så jobbar vi med nyheter