Taube lysande i film om livsval

Med det medeltida kärleksdramat Tre solar (2004) stod Richard Hobert för en av 2000-talets största svenska filmfloppar. I kombination med en rejäl portion sturskhet (bara idén att göra sju filmer om dödssynderna) och en dragning till det pretentiösa har det gjort Hobert till något av en driftkucku inom svensk film.
Men En enkel till Antibes överraskar som en riktigt sevärd historia om livets val, återvändsgränder och möjligheter.
Sven-Bertil Taube spelar änklingen George, han som på ålderns höst inser att han gjort rätt många felaktiga val. Nu har han ett stort hus där han skramlar runt i sin ensamhet, två barn som knappt vill veta av honom och en städhjälp som stjäl allt värdefullt i villan.
När den skuldsatte sonen (Dan Ekborg) och den trasiga dottern (Malin Morgan) plötsligt dyker upp för att fira pappa på födelsedagen anar han oråd – med all rätt. Barnen tänker nämligen lura av honom villan och placera honom på ett schyst vårdhem.
Så George bestämmer sig helt enkelt för att rymma. Han ska ner till Antibes och leta upp den kvinna han en gång tackade nej till. Och där inleds en roadmovie av det mer absurda slaget som förutom hjärtsjuke George inkluderar den kleptomaniska städhjälpen (Rebecca Ferguson), en begravningsentreprenör med känsla för dramatik (Torkel Petersson), en borttappad medicinburk samt några änglar som vakar över George.
Sven-Bertil Taube har i filmer som Män som hatar kvinnor och Händerna (Hobert, även den) visat att han är en skådespelare att räkna med. Jag undrar om inte Hobert specialskrivit den här rollen för honom. Taube briljerar i alla fall och gör sin George intressant just för att han inte är alldeles självklar.
Nej, George har nog inte varit någon vidare pappa, kanske inte ens make. Men han har sina fördelar också och Taube visar elegant och mycket nyanserat upp honom i all hans småsolkiga mänsklighet.
Richard Hobert vill förstås få oss att fundera på vart våra livsval egentligen leder oss – och om det är möjligt att vrida klockan tillbaka fast åren gått. Och han vore inte Hobert om han inte genomförde sin idé med starka känslor och aningen för stora gester.
Men trots att man gärna skulle ha strukit och putsat här och där i manus (särskilt i den pinsamt sockersöta finalen) så är ”En enkel till Antibes” en film som berör. Och Sven-Bertil Taube är helt enkelt strålande!
Kattis Streberg