Teater för alla åldrar

Kan en monolog om en fyrtioårig kvinnas tillvaro och funderingar verkligen passa tioåringar på väg ut i livet? Ja, när Annelie Jalmberger berättar om felaktiga livsval och drömmarna som sprack lyssnar åtminstone den unga publiken i Stigtomta skola ivrigt.
Manusförfattaren Hans Sjöberg har utgått från att barn grubblar lika mycket över livet som vuxna gör. De tar bara till sig texten på ett annat sätt, berättar Annelie Jalmberger som just nu turnerar runt i Sörmland tillsammans med musikern Dries Van del Poel.
Tillsammans välkomnar de fjärdeklassarna i Stigtomta som nyfiket väntar medan Dries monterar ihop sin klarinett. Sedan rusar Annelie in med andan i halsen och handväskan i högsta hugg. Hon spelar Lena, en fyrtioårig kvinna som söker sig tillbaks till barndomens Sörmland när maken stuckit och livet kraschat.

Med lika delar glädje och vemod minns hon sitt liv klassfesterna där det dansades till ABBA, föräldrarnas gräl, flygvärdinnedrömmarna och klasskompisen John som alltid stod högst upp på kill-listan. Upplevelser som tioåringarna lätt kan känna igen sig i. De fnittrar förtjust när pjäsens Lena berättar om sina många killar och om sin hysteriska skolfrökens tillsägelser.
När idén till föreställningen föddes var jag lite fundersam på om man skulle kunna spela samma pjäs för barn och vuxna. Men det är ju ingen skillnad på att bli kär på 70-talet eller på 2000-talet, konstaterar Annelie. Och Dries som sätter stämningen med sitt klarinettspel påpekar att det där med kill-listor ju inte har försvunnit sedan pjäsens Lena var ung.
Komma hem är den fjärde monologen som Annelie Jalmberger spelar. Hon gillar utmaningen i att stå ensam på scen i femtiofem minuter, gå in och ut ur rollerna och samtidigt försöka hålla uppe tempot.
Men monologen har verkligen lyft med en musiker på scen. Dries klarinettspel förstärker stämningarna, säger Annelie.

Det är inte hennes eget liv som Komma hem handlar om. Även om hon precis som pjäsens Lena är uppväxt i Eskilstuna, har fått barn och skilt sig.
Jag tror att alla kan känna igen sig i Komma hem. Många kvinnor som sett föreställningen har kommit fram till mig efteråt och sagt att de tycker att texten handlar om dem. Och en äldre man på ett av servicehusen sa Så här är ju livet.