Teater för krypisar inte bästa metoden
Att familjens sjövilda ett-och-ett-halvt-åring är för liten för att få följa med på teatern förstår man ju. Men att hon skulle vara för stor...
Babydrama är en spännande idé, fullt i linje med Unga Klaras tidigare projekt som handlat om att ta även de minsta barnen på största allvar. I Delfinen för några år sedan skildrades till exempel små barns kluvna känslor inför att plötsligt få konkurrens av ett syskon. Med massor av uppmärksamma tvååringar i publiken.
Men att bjuda in åttamånaders krypbebisar till en teatersalong är något alldeles nytt. Och pjäsen Babydrama väcker en hel del frågor. Framförallt hur mycket ett spädbarn egentligen förstår av omvärlden.
Det mesta, skulle Unga Klaras regissör Suzanne Osten övertygat svara på den frågan. Och alla som mött ett alldeles nyfött barns förvånat forskande blick är nog beredda att hålla med henne. Även en bebis kan definitivt reflektera över sin tillvaro och omgivning.
Men om nästa fråga blir Behövs teater för krypisar? blir i alla fall inte mitt svar lika tvärsäkert.
Själv har jag rätt kul när skådespelarna framme på scenen beskriver hur en ännu ofödd människa väljer sin mamma för att hon har så fina ögon och luktar så gott. Och när mamman väljer pappan för att han pratar så förförisk spanska. Men jag tror inte att smååringarna som dinglar framför mig i små babygungor fattar ett jota.
Visst välkomnas den unga publiken omsorgsfullt med tittutlek. Och visst hålls uppmärksamheten sedan kvar med rytmik, sång, mycket rörelse och starka färger.
Men när föreställningen vill berätta om barn som längtar efter att få leva eller om upptagna vuxna, då tror jag inte att småttingarna hänger med längre. Tyvärr.
Jag tycker fortfarande att Babydrama är en spännande idé.
Och att det är bra att någon vågar utmana de invanda tankarna om hur mycket barn begriper och kan ta till sig.
Och man ska definitivt ta små barn på stort allvar.
Men Babydrama lyckas inte övertyga mig om att teater för krypisar är bästa metoden.
Så jobbar vi med nyheter