Teater med ett bultande hjärta

Vi befinner oss på en liten strandremsa någonstans i Östersjön. Här bor en kvartett människor som fått uppdraget att sortera allt skräp som flyter i land. Nya direktiv om skräphanteringen dånar då och då ut ur strandens högtalarsystem. Skräppolisen syns aldrig, men styr allt.
Så bryter stormen ut och sliter loss hela Gotland. När havet fylls av flottar med flyende människor och djur får Skräppolisen panik och skriker ut sina skärpta direktiv: Ingen får tas emot på stranden! Låt dem flyta förbi! Gotland har ingenting med oss att göra!
I Propellerteaterns föreställningar finns alltid ett stort och bultande hjärta och den här gången bultar det för alla de människor som är på flykt i världen. Det är ett oerhört viktigt tema, men som åskådare har man fullt upp med att dechiffrera det man ser på scen och risken är att budskapet och ställningstagandet går
åtminstone de yngsta i publiken förbi.
Inte nog med att man ska tolka det ganska symbolistiska innehållet i pjäsen, publiken ska också hantera att de fyra rollerna görs av lika många clowner som sätter sin alldeles egen prägel på föreställningen.
Det blir ett möte på gott och ont. På gott eftersom själva clownelementet passar bra in i pjäsens lätt absurda stämning, på ont eftersom varken pjäs eller clownerier riktigt får tillfälle att blomma ut.
Själv hade jag velat se mer av de fyra clownkaraktärerna som jag spontant blir väldigt förtjust i. Vinnarskallen Brandenburg (Jenny Frölander) charmar publiken rejält och trivs uppenbart i strålkastarljuset, men jag blir nyfiken på de tre andra – ängslige Ruter (Magnus Lövgren) som helst vill sjunka in i väggen, ordningsmannen Desiri (Anna Frölander) och den försiktige filosofen Cornelius (Lars Borg).
Kanske hade clowngreppet fungerat bättre i en välkänd pjäs där gränsen mellan text och clownerier blivit tydligare för publiken. Nu riskerar man i stället att missa det svindlande och viktiga perspektiv som faktiskt finns i texten: När vår del av världen flyter iväg kommer det att vara våra ögon som blinkar i natten i skenet av andras ficklampor.
Vem vill rädda oss då om vi blundade när andra behövde vår hjälp?