Under 55 minuter målar Propellerteatern upp bilden av en hård och kall tillvaro där pengarna betyder allt och människor ganska lite. Det är en politisk dystopi och som sådan är den kanske inte så nyanserad. Men det är nog å andra sidan inte manusförfattarnas tanke heller. Det här är en pjäs som är skriven med ilskan som drivkraft.
Teater med ett så tydligt budskap kan rätt ofta kännas platt och gapig, men "Hej människa" är snarare reflekterande och frågande till sin natur. I en samling fristående scener får olika människor komma till tals och det som skaver skildras, men slutsatserna får vi i publiken forma själva. Allra mest intressant blir det också i de textavsnitt som är poetiskt drömska, medan några av de kallhamrade politikermonologerna känns övertydliga.
Jag skriver i mitt anteckningsblock att Propellerteatern vill öppna ögonen på publiken, men när jag går hem funderar jag om man inte snarare vill justera vår blick på tillvaron. Vi ser ju redan tiggarna på Storgatan, men hur ser vi dem? Den scen i pjäsen som drabbar mig personligen hårdast handlar just om de allra fattigaste, de som plötsligt tagit plats i vår välmående vardag och bedjande sträcker fram sina tomma händer mot oss.
Propellerteatern visar inte bara vilka skygglappar och hårda ord vi sätter upp som skydd mot tiggarna. För en kort stund ger de också röst till den som annars inte har någon. Och det är en röst som följer åtminstone mig hem efter föreställningen.
Och just det är den allra största behållningen med "Hej människa", att perspektiven tillåts skifta för ett ögonblick. Ibland på gränsen till det övertydliga, men oftare oerhört tankeväckande.
"Hej människa" ges ytterligare nio gånger i december och januari. Jag tycker alla ska utnyttja den möjligheten att ruskas om en smula.