Teaterfest med familjen Ekdahl

Det är precis 30 år sedan Ingmar Bergmans sista spelfilm hade premiär – det firar Dramaten med att sätta upp den som teaterföreställning.
På vita duken bidrog ”Fanny och Alexander” starkt till att vår internationellt dyrkade filmdemon blev smått folkkär också hemma i stugorna. Detta efter år av kritikerhyllade, men en smula svårsmälta, alster.
Eftersom filmen ”Fanny och Alexander” lämnar efter sig en sån intressant mix av skräck, förtjusning, eufori och ryggradskrympningar så kan väl en viss skepsis inför att få till det storartade filmspektaklet på en liten fjuttig scen inte vara obefogad?
Det visar sig vara en onödig farhåga. I nästan fyra timmar håller familjen Ekdahl publiken i ett fast grepp. Det här är ingen ”översättning” av filmen utan en pjäs som står för sig själv, ibland till och med stadigare än originalet.
Scenografin bidrar. De olika scenerna snurrar som en karusell på tiljan och påminner om livet som teater och tvärtom.
Pjäsens ciceron är Alexander Ekdahl vars skådespelande far plötsligt dör i ett slaganfall. När hans mor gifter om sig med stadens biskop blir barnens liv ett helvete. I ett slag går de från sammet till vadmal, blir inlåsta och bestraffas med rottingen när biskopen finner det befogat.
Hela raddan av skådespelareliten är på plats: Jan Malmsjö, Hans Klinga, Reine Brynolfsson. Den sistnämnde är gastkramande som biskop Vergérus, gudsmannen som ber och piskar med samma fasta övertygelse om att det han gör alltid är det rätta.
Marie Göranzon, övermatrona i familjen Ekdahl, glänser som vanligt, men det är också tydligt att hon har en efterträderska på gång: Livia Millhagen är något alldeles extra som änkan Emelie.
Jonas Karlssons frustande fjant Gustav Adolf går inte heller av för hackor när han galopperar runt bland kjoltygen.
Ja, ”Fanny och Alexander” är en teaterfest som hette duga. Fast lite skruvade man på sig och sneglade försiktigt upp mot den kungliga logen när Gustav Adolf Ekdahl for fram som värst bland kaffeflickorna och Lydia Ekdahl ropade ”Carlchen, Carlchen” på bruten tyska...
Han hade full koll på livet och rollerna, den där Bergman.
Fyra timmar. Obehagskänslor. Många skratt. Noll träsmak. Fantastisk teater.