Inne i gymnastiksalen på Lövsta skolhem utanför Vagnhärad går det nästan att ta på förväntan. Ett par minuter återstår innan föreställningen "Livet från vårt perspektiv" drar i gång. I ett redskapsförråd tittar fem tonårsansikten ut, ivrigt studerande skolans lärare och elever som en efter en tar plats på redskapsbänkarna som ställts ut.
För två veckor sedan träffade de för första gången 33-årige Mohammed Mouaid som sedan tre år tillbaka varje år sätter upp en teaterpjäs tillsammans med eleverna. Han är snart fyrabarnspappa med välordnat liv och inom kort även en purfärsk mäklarutbildning i hamn. Annat var det i tonåren.
‒Jag växte upp i ett palestinskt flyktingläger och kom med min familj till Sverige när jag var åtta år. Kontrasten var enorm. När vi flyttade från Uppsala till Nyköping hamnade jag i fel umgänge och det höll på att gå riktigt illa. Jag var ytterst nära att bli en av de struliga tonårskillar som hamnar på institution.
Mohammed lyckades stoppa i tid. Under en resa tillbaka till hemlandet Syrien som 19-åring fängslades han för utebliven militärtjänstgöring.
‒Det var det värsta jag varit med om, fullständig skräck. Min pappa lyckades muta ut mig från fängelset efter en vecka. När vi åter landade i Sverige kysste jag marken. Jag förstod vilka möjligheter jag hade serverats men bara slängt bort. Där och då bestämde jag mig för att ta tillvara på chanserna och även göra mitt yttersta för att få andra att förstå att Sverige är ett land där drömmar kan bli sanna, säger han när vi talas vid i telefon dagen före årets premiär.
Sedan dess har Mohammed startat killgrupper på Arnö och i Brandkärr och han har prisats för flera kulturella integrationsprojekt. Parallellt som han bland annat har arbetat som timvikarie på just Lövsta.
Högtalaren börjar spela. Fem bestämda elever tågar in, presenterar sig och kör sedan i gång. Starka scener berättar om skillnaderna mellan att gå i skolan i Sverige jämfört med i Syrien och Afghanistan, om hur flykten genom Europa gick till och om hur lätt det kan vara även som infödd svensk att hamna alldeles åt hellskotta fel.
Mohammed och eleverna började arbetet med pjäsen för två veckor sedan. En rad föreläsningar, förtroliga samtal, gråt, skratt, förvåning och förståelse har kokats ner till att handla om tre olika livsöden. Eleverna har själva diskuterat vilka ämnen och historier de vill lyfta.
‒ Ofta ser vi bara fasaden på ungdomarna. Men bakom varje fasad finns en människa av kött och blod med en historia som lett till att de sitter där de gör. De kan ha hamnat i fel umgänge, vuxit upp i barnfattigdom och med föräldrar som brustit i ansvar eller av andra orsaker råkat i trubbel. Kärnan i det jag jobbar för är att ingen föds ond, hur enkelt det kan vara att bli inlåst och att man alltid kan påverka sin situation. Även om man sitter inlåst.
Scenen där 15-årige "Arashana" klär ut sig till kvinna för att undvika talibanernas jakt i hembyn känns i magtrakten. När eleverna strax därpå iscensätter avskedet mellan honom mamman och syskonen gråter flera personer i publiken. Scenen är oerhört stark och elevernas närvaro stor.
Lövstas nya institutionschef Karin Svalgård är märkbart rörd.
‒Många av de saker som de tagit upp i pjäsen finns all anledning för oss vuxna att reflektera över. Teatern är ett fantastiskt verktyg för eleverna att få berätta sin bild av verkligheten och vi ser tydligt att det påverkar dem väldigt positivt att berätta genom pjäsen, säger hon.
Eleverna avslutar med att åter rada upp sig. En efter en berättar de om sina drömmar, rösterna är starka, blickarna fokuserade.
‒Driva eget, bli bilmekaniker, jag ska bli danslärare, min dröm är förskolelärare och jag, jag vill bli lastbilschaufför.
Applåderna vill inte riktigt ta slut. Pjäsen och de två veckorna som teaterprojektet har pågått firas med tårta på ett pingisbord.
‒Wow, det här är det största jag gjort. Just nu känns det fantastiskt bra, säger 15-åriga "Leyla" och får medhåll av ett år yngre "Hertan".
‒Det var väldigt nervöst innan, men nu känns det galet skönt, säger hon.
Den unga ensemblen enas om att det svåraste egentligen var avslutet.
‒Har man inga mål är det som att vara ett flygplan utan vingar. Jag har sett många av dessa ungdomar hitta både mod och drömmar genom teatern. Har man lyckats med det har man kommit en bra bit mot att känna att det går att förändra sitt liv till det bättre, säger Mohammed Mouaid.
Fotnot: Namnen på ungdomarna är fingerande