The Devil’s Company tänder fantasin

Tillsammans gjorde de gårdagskvällen magisk och visade att orden i en spännande muntlig berättelse inte behöver några färdiga bilder. Det räcker så bra med de inre syner som orden väcker för fantasin.
Där fanns hon, flickan som var beredd att offra far och bröder och mor för att hon med häxans hjälp skulle få en natt med mannen som annars bara red förbi henne varje dag. Hon fick förstås straffet att djävulen tog henne. Men tack vare detta fick det romska folket fiolen som instrument att uttrycka längtan och passion.
Vi hörde också hur trofast kärlek efter många svårigheter fick ett förlåtande slut. Fast där lade Daniel Morden med slug beräkning in en cliff-hanger när han avbröt mitt i för paus. Skickligt!
Bäst av allt var den halvtimmeslånga sagan om den föräldralöse pojken som med hjälp av sin övernaturligt talande och kloka häst lyckas erövra Prinsessan av Solens rike. Fast egentligen var det den döda fadern som beskyddade sin sons start i livet.
Budskapet är alltså tydligt i dessa berättelser och har säkert konserverat könsroller och annat som många ogillar i dag. Men de var livsviktiga i uppfostran och viktiga som underhållning men också för gruppens sammanhållning.
I dag undrar jag ofta hur barnen ska få det i livet, utan de klassiska högläsningssagorna, utan ”Tusen och en natt” och utan de bibliska berättelserna om viktiga begrepp som brott och straff, självuppoffring och förlåtelse.
I går kändes det som i barndomen, när någon läste en spännande saga. Eller i småskolan när fröken läste högt. Eller som framför högtalaren när det var radioteater. Men då fanns inte denna livliga romska musik, som stampade så energiskt haltande i sjutakt eller sjöng så i moll om längtan och smärta.
Och inte heller Daniel Morden och hans utsökt vackra engelska och hans förmåga att göra allt så levande – ännu en gång!